ullaunna

har jag min värsta tid på året nu.
Mörkaste mörka som rimmar illa med den blå himlen och klara
solen.
Nyårskvällen tillbringade jag fullkomligt manglad av feber och
huvudvärk. Låg under två tjocka täcken och tre filtar i flera timmar
utan att få upp värme, feberfrös helt utslagen.
Viskade ett rossligt " gott nytt år" ur min täckhög till älsklingen när
det började smälla utanför.
Sen har det varit en stillsam tillvaro. Få steg lite runt, mellan säng
och soffa i princip.
Mycket 1800-tal. Dickens " David Copperfield" på åttan efter sista
avsnittet av " Little Dorrit". Sen tvåans " Buddenbrocks". Jo alldetdär
med elände, lungsot , tvinsot och klensot har känts väldigt rätt....
Min intention var i år att börja måla direkt efter julaftonen
i princip. Hur blev det?
Har inte börjat ännu...
Kan skylla på lite social aktiviteter, en del besök. Bla var Tords mamma
här för första gången ( !)
Men annars vet jag inte hur det alltid blir såhär.
Träna gjorde jag litegrann tills jag blev sjuk.
Så nu är det verkligen eländes elände.

En del ställningstaganden som känns mycket plågsamma men nöd-
vändiga. Och så....rullar Det Stora Vemodet in...
Slåss för mitt utanförskap och emot det.

Två nätter drömt om resor. Bägge gångerna har packningen varit
helt ofullständig, oplanerat, försenat...kaos, utsatthet.
Sen på morgonen hörde jag om en pojke som dött av svininfluensan
och då hade det redan börjat sticka i mina lungor...
Tänkte att mina drömmar om resor kanske var dödsdrömmar.
Min kropp är en Dramaqueen.
Ska se om jag kan få denhär dramaqueenen att lämna sin säng nu
och dra fram dammsugaren.