ullaunna

Så. Nu har jag varit ute för första gången på flera dagar.
Halvdarrig och klen äntrade jag min cykel och vinglade ut i snö-modden.
Kände mej som nån slags hoptorkad insekt som bländad vecklar
ut sina  ligament och spröt för att försöka anpassa sig till ett nytt
element.
Biblioteket för att lämna gammalt och fylla på med nytt. Till Netto
dit livsäcklet följde mej i spåren. Handla mat när aptiten är dallrig
är svårt. Kom ut med hälften av vad jag skulle ha.
Är inte denhär världen för gammal? Egentligen.

Hem sakta ,äntligen. Kändes som en väldigt lång tur
men nu tillbaka, ner i sängen som bara är halvbäddad. Läser en
novell av hyllade Alice Munro. Ur hennes samling " För mycket
lycka".
Och god litteratur återger mej hopp.

Med stor risk för att ge mitt liv en förhöjd dos av drama, så
är det ju faktiskt återigen så att där finns besvikelse.
Människor är ju aldrig vad de utger sej för.
Tvärtom tycks det mej som just det de berättar om sig själva, just
det som de framhäver som sin mest framträdande egenskap är det
dom inte är.
Och jag blir lika förvånad varje gång, som om jag faktiskt tror på vad
som sägs.

Och vad säger jag om mej själv då? Vad upprepar jag till leda? Och
hur dåligt stämmer det?

En bild jag får är annars att jag känner mej som en social kamekaze-
pilot.