ullaunna

Två oroliga nätter. Vaknade igårnatt av att jag ligger
och försöker pressa ut nåtslags skrikord med sammanpressade
stämband. Någon slags osaliga ande kom emot mej, emmanerade
i otydlig bild fram som pulsslag i en trång mörk hall.
Undras hur jag lät egentligen? Tur jag sov ensam.

Blåste inatt och då oroar jag mej för att växthusets rutor ska
blåsa all världens väg. Oroar mej alldeles dumt över dendär
telefonförsäljaren som ställde till det. Bara han nu skickar med en
ångerblankett i papprena som skulle komma i dagarna.
Mitt i natten växer allt alldeles utom sina verkliga proportioner.
Skyller på våren, på hormoner, kanske på telepatisk medkänsla
med dottern som ska ha en jobbig tenta, eller på Tord som varit
på begravning och kände sej lite lessen och låg, helt naturligt.

Och inte kan man hålla sej ifrån världens stora oro.
Demokratin som kämpar i födslovåndor och offrar sina martyrer,
unga modiga människor som borde få ha långa produktiva år framför
sej.
Och oron för radioaktiv smitta som sprider sej i Japan - och utanför
nationens gränser såklart.
Kan bara alltför livligt känna med de mödrar och fäder som nu måste
köpa allt vatten. Tänker på de gravida .

Så kommer morgonen och oron sköljs ner med kaffe.
Måste ge mej till kolonin. Orolig.

....och så kommer jag dit och där är ju Våren!
Grinden går att öppna för första gången, slipper kliva över.
Rutorna har inte blåst bort.
Vattnet i tunnorna har smält och de tycks inte ha spruckit, gudvarelovad.
Jorden har mjuknat och det spirar bland örter och perenner.
Herrejösses, det börjar bli dags!

Och på onsdag nästa vecka ska vi på visning av ett hus.
Naturligtvis oroar jag mej.
Mest för att det ska vara för litet.
Jag vill inte göra mej av med nånting. Inte en enda möbel.
Men jag har iallafall plockat ihop några onödiga plagg, för igår
köpte jag fyra tröjor på lopp - så något måste ju lämna.
Nåt lite.