ullaunna

Små rörelser ut i felbalansen, små avvikelser från programmet
och allt blir så in i helvete fel. Lite dramaqueen och lite acting out
och jag drar ner mej själv i en fallande rörelse som jag sen inte kan stoppa.
Jaja, ingen skada skedd, men känslan i mej är alltid en stor
stark känsla av katastrof. En förstörd dag.
Och när en dag är förstörd får jag en djup känsla av...jag kan bara
komma på ett ord: en synd, en försyndelse.
Kanske var alltihop att jag blev lite febrig och trött och agerade ut?

Igår sista avsnittet av den underbara serien " Downtown Abbey".
Kalas för oss anglofiler och vilken fröjd för ögat med de utsökta
klänningarna och interiörerna.
"The Big C " följer jag lätt motvilligt. Vem ser nåt frivilligt om en
obotligt sjuk kvinna, som bestämmer sig för att leva fullt ut?
Hon visar dessutom inga spår av sjukdom, jävligt snygg och pigg
och pilsk (igår iallafall). Utgår från att hon ska bli sjuk längre fram
eller ska det bli ett mirakulöst tillfrisknande? Nej jag tror inte att
det blir fullt så enkelt, serien har ju trots allt fått bra kritik.

Just nu retar jag mej en smula på hennes uppspärrade skrattande
dödsångest/livslust.
Ska se om jag kan bota min....ja vad det nu är...med att bege mej till
kolonin med en dunk hett diskvatten och skrubba rent från smuts och
alger.