ullaunna

Så fick jag klarat av mitt jobbiga telefonsamtal och så var
massor av oro bortblåst. Cyklade med kaffetermosen och smörgås-
paketet till kolonin och öppnade och vattnade mina växthus. De fick
vara stängda hela dagen igår, för det var svalt, mulet och blåsigt
så risken för fukt minskade.

Och jag kunde dra djupa andetag av den syrendoftande och gräsiga
luften, se jorden mylla sej ännu fuktig av gårdagens regn.
Konstatera att alla plantor lever gott. Inga angrepp av någonting!
Inga sork eller möss, inga knäpparlarvet som käkar rötter och deci-
merar småplantorna med en tredjedel.
Inga sniglar!!
Som om kolonin tackar mej för ett gott samarbete under åren som
varit, som den vill belöna mej med en friktionsfri säsong.

Och jag fortsätter det navelskådande projektet som mitt liv
är, men nu med ett lättare hjärta.

Tänker på huset på Ekvägen som vi vill bebo. Tänker att det känns
som ett vänligt hus och tänker på hur mycket hem och hus betyder
för mej.
Att få komma hem, en hemkomst. Och alla de orden rör upp så
mycket känslor i mej.

Att bo - det handlar nästan hela mitt liv om till sin huvuddel.
Att nästan ingenting rör den offentliga sfären, den där man har
en samhällsposition, där man ingår i ett kollektiv.
Jag har alltid bara velat stanna hemma.
Ända sen jag var liten. Minns känslan att komma från skolan,
när jag var sju-åtta år. Att låsa upp med nyckeln som hängde
runt halsen och slänga skolväskan på golvet och andas ut. Att
stänga dörren bakom sej och komma hem.
Att få vara ensam.

Tvätten tvättar i tvättstugans maskiner, vädret är underbart, svalt
men soligt, jorden andas. Jag andas.
Allt Ska Bli Bra.