ullaunna

Kyligt och blött ute, ska ta det lite lugnt innan växthus-
öppningen. Sy på det stora strandtäcket jag håller på med.
Bredde ut det på vardagsrumsgolvet igår och lyssnade på
teven och sydde.
Kändes så bra, för det är just detta jag saknar under sommarhalv-
året - att få göra något kreativt.
Jag borde hinna, men energin är så rastlös och när jag väl är hemma
till kvällen är kroppen så trött att jag inte orkar annat än se på teve.

Djupa andetag mot en nervositet som börjar bli kännbar: igår la
Tord bud på huset igen. Snart uppe i det begärda, men ska våra
motbjudare hänga med?
Mentalt bor jag där redan. Känner mej redan hemma i de där rummen.
Vet hur det känns att komma in genom dörren, hänga jackan på
kroken, bära upp matkassarna upp i köket. Ja, för där är en liten
trappa upp från hallen...

Läste klart Sissel-Jo Gazans " Dinosauriens (fjädrar)". Jo parantesen
ska vara där. Det var en riktigt bra deckare i akademisk miljö med
verkliga personer i mer än en dimension. Men nu har jag börjat på
"Spill" av Sigrid Combuchen, och jag njuter och njuter.
Av språket, av beskrivningarna som är detaljerade och insatta.
Denna bok ska jag verkligen trivas i.

Fortsätter med gurkmeja, nyponmjöl och glucosamin-behandlingen.
Ibland får rädslan övertaget när jag blir rädd för att inte orka med
och klara av det jag behöver.
Och när rädslan kommer blir ju fokuseringen på det onda större,
och det är precis det jag inte behöver.
Tror fortfarande att det är nåt övergående, men googlade på artrit
och artros igår.
Ska nog inte pyssla med sånt. Härvor av information och så kommer
man vidare via andra länkar där allt blir motstridigt och katastrofalt.

Ser fortfarande att det är en symbolisk bild. Att jag vill gripa
tag i framtiden - men inte kan ännu.
Att jag vill ta ett steg framåt - men att fötterna värker och tyngs av att
ha stelnat i sin pose i startgroparna.