ullaunna

Ja - häpp - det går upp - och det går ner.
Hade en dag där allt blev till tvivel och frustration. Det är ju så nu
att det jag drömt om så länge liksom ska manifestera sej nu...och då
kommer naturligtvis tvivlet som ett brev på posten.
Drömmen ska slipas av mot verklighetens knaggligare yta.

Blev rädd för att huset var för mörkt. Häruppe i min tomma lägenhet
på tredje våning flödar ju ljuset in genom mina tomma gardinlösa
fönster, där är det mer dämpat, särskit dessa regniga dagar som gett
en dystrare prägel.
De förra ägarna gjorde nog det mesta för att få bort solljuset, med markiser
som fäller ner av sej själv när ljuset kommer på.
Den funktionen stängde vi ju av.
Det fula draperiet i uterummet slets ner.
Taken målar jag vita.
Kämpar med Torden som inte har något emot sjuttiotalsstilen med furu
och synligt trä. Tord som tycker att det kan få vara som det är, att man inte
behöver ha för bråttom.

Och jag som kämpar för att få ut det gamla, få ut de tidigare ägarna.
Göra till mitt! Så att jag kan trivas.
Försöker beskriva att vissa saker gör ont i mina ögon.
Att jag inte står ut.
Så efter en usel tvivelsnatt cyklade jag ut och hade en jättebra dag!
Såg till att inte bli så trött i mina fötter som dagen innan. Då hade
jag stått för mycket på en hög pall och målat tak. Cyklat ut, stått och
målat, torkat golv och lagat mat och sen cyklat hem igen.
Nästa dag gjorde jag ungefär likadant men varvade med trädgårdsarbete,
satt ner och målade skåpdörrar, vilade mej när jag åt.

Att gå ut i trädgården på framsidan kändes jobbigt, men jag tog mej samman.
Och det blev prat med grannar som kom förbi och det gick ju bra!
Så allt som allt blev det en jättebra dag. Cyklade hem i kvällningen och tog
det lugnt, för då blir jag inte trött. Cyklingen blir en stunds kontemplation.
En timme då jag känner mej fri. Vilar mina öron från distraktioner som radio
eller läsning som annars följer mej varje timme.

Men så fick jag veta att min eventuella köpare av kolonin drar sej ur och jag
förbannar min lathet att dra ut på sånt som jag tycker är jobbigt.
Rädd för att kolonin inte ser så attraktiv ut nu som på sommaren när allt
blommar och prunkar.
Min stora ovilja att hålla på med pengar. Att hantera den här sabla verkligheten.
Att behöva gå ut.

Inne i mitt egna hus, min egna boning, min egna trädgård. Min lustgård och
paradis där allt går att kontrollera.

Varför kan inte allt bara få vara bra?