ullaunna

En lång tid av tillbakadragenhet och nåt slags själsliga kravlanden.
Har ju haft en uppgift, förra veckan.
Kattvakta.
När jag får en uppgift, en plikt, reser sig en massa protester i mej, av nån
anledning. Ingenting göres med lätt hand i detta livet.
Ansvaret vilar tungt som en boja, en hel del oro innan.
Ville inte lämna katten ensam så mycket så jag bestämde mej för att
sova där de flesta nätterna.
Så det blev att packa en massa. Kokplatta, eftersom jag är rädd för
deras gasspis, lampa, för jag behöver rejäl belysning, radio, som jag
kan flytta med mej mellan rummen.
Kläder, hygien, mat, saker att göra.
Tog med mej sockar att stoppa, vantar att laga, lite färg och penslar.
Massa böcker, skrivdon.
Ja, bilen full.
Och sen blev det ju helt okej. Städade hela veckan och tittade på de
befintliga kanalerna i basutbudet.
Kelade och pysslade om den särpräglade kattdivan som slutligen
accepterade mej.
Hon är i sanning en en-kvinnas-katt, men jag fick glida in som en
tillfällig provider.

Och nu när jag fullföljt mitt uppdrag känner jag mej såklart
nöjd. Gjorde väl familjen glad och katten någorlunda tillfreds.

Tanken var väl att kunna träna rätt mycket när jag var i stan men det
blev ingenting alls.
Haft magproblem som sänkt hela allmäntillståndet. Fötterna har också
känts erbarmligt dåliga.
Och kanske har det varit just de naturläkemedel jag ätit för fötterna
som gett upphov till den dåliga magen...
Suck.
Sådana eländen jag knappast vill tänka på.
Att kroppen skulle protestera på detta sätt...

Det var inte detta jag skulle skriva om.
Men jag får väl skriva ett inlägg till, senare idag, och se om det blir
det jag ville skriva.