Tungfotat " Vid himlens utkant"

           Har svårt att finna mej tillrätta i det nya bloggupplägget,
vill känna igen mej! 
Tvingar mej att skriva, mulet ute, känns som regn-på-väg och lite
smådeppigt.
 
         Hela brännskadehistorien klarades av så bra. Misstänker att
läkningsprocessen kanske frigjorde endorfiner , det blev bättre för
varje dag och glädjen kom när jag kunde använda mina händer allt mer
obehindrat och göra allt jag behöver göra. Skinnet på magen stramade
inte så väldigt när jag böjde mej för att klippa sniglar , eller allt detdär
jag plägar göra....
 
       Så blev Han sjuk med sin böld som gjorde så jävelusiskt ont, så
det var trist.
       Så , så himla klackarna i taket har det inte varit.
 
      Men det har inte varit det...
 
           Mycket folk har hälsat på. Varje dag så gott som. Senast ett spontan-
besök av killen som Tord åkte till Sweden Rock med, sina bägge fina döttrar
med och jag hade så lägligt gjort paj med rabarber och jordgubbar.
 
          Plockade massor på självplock igår i fint men ändå inte för varmt väder.
Cyklade försiktigt på de slingriga småvägarna i det vackra landskapet, så inte
gubbarna skulle hoppa ut.
 
              Trädgården blomstrar och frodas så vackert. Sniglarna tycks minska.
 
              Såg den mycket mycket sorgsna tysk-turkiska filmen " Vid himlens
utkant" igår. Mycket bra, Hanna Schygullas porträtt av mamman berörde mej
så starkt och där fanns en sorg som var så stor att den nästan var svår att stå
ut med.  Filmen visar en utvecklingskedja, ett antal öden som sammanflätas
- men det får inte den lätta givna lösningen. De pararella linjerna möts aldrig.
 
                   Kanske mer som i livet. Men i filmen här blir det ändå en god upp-
lösning, ödet visar vad som trots allt är viktigast: Kanske inte att sanningen ska
komma fram, eller just det vi tror oss vilja ha, den lösning vi själva tänkt oss.
Men det blir något annat - ett möte mellan vissa människor, som "ödet" ville
vi skulle möta. En förlösning i hjärtat, inte en problemlösning...
 
       Så på det viset kändes det som en sann film.
 
 

Kommentarer
Postat av: Eva

Men oj vad det hänt saker här! Det gjorde verkligen ont i mig när jag läste om brännskadan. Hemskt!
Hoppas det blir bättre snart, med allt.

Kram
Eva

PS: Jo tack, jag mår bättre nu :-) Har opererats och fått cellgiftsbehandlingar.

2012-08-28 @ 22:28:39
URL: http://detspokar.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0