Vakna

Vaknar tidigt med en jäkla kramp i benet, far upp och kämpar
för att få ner hälen i golvet, vilket är stört omöjligt en bra stund.

Sen en del ångest. Jag har i hela mitt liv sen jag var barn förföljts
av hemska bilder och ett tvångsmässigt tänkande på tortyr och hemskheter.
Nu med min brännskada förföljs jag ju av sådana tankar, bilder jag kan skaka
av mej när jag är vaken, men inte i sovrummet vid sovdags.

Och vid frukost ett allmänt pessimistiskt kontemplerande över mitt
knasiga liv.
Jag är ju frisk iochförsig. Men det är så sällan jag upplever det!

Nästan jämt har jag krämpor av olika slag och har jag inte det så
är det såna här idiotiska olyckor!

Så på många vis har jag aldrig känt mej riktigt frisk.

Absolut inte när jag var ung, då allt var som en dimma av inre konflikter
och en sådan brist på vitalitet och tillit att allt detdär unga liksom blev
fördunklat.
Så mycket blyghet, ofullständighet, hämning och en total oförmåga att
att ta mej till det jag ville och längtade efter...


Att ta tag i sitt liv är ju som att lyfta sej själv i håret.
Jag ser mina problem utifrån, rent objektivt, men jag kan ändå inte
förhindra att de här destruktiva stråken tar sig in.
Som gör att jag så fort jag frisknar till och tar tag och ska sätta igång -
ställer till det...och får fortsätta med  en mycket begränsad livsstil!

Men i mina tankar finns det flera människor som lever
med så mycket större begränsningar. Finns de inte i min närhet, så
finns de på facebook, och finns de inte där så finns de på teve eller
radio, i olika dokumentära rapporter...

Så synd vore att klaga....
Jag ligger kvar ännu en stund i sängen men nu har tankarna vänt
från vad jag nu inte kan göra till, till vad jag faktiskt kan göra.

Och dagen tar sej.


Kommentarer
Postat av: sofie

fan vad jag känner igen mig i det du skriver... visste inte att du har o har haft det så....Nu börjar jag förstå saker o ting sen förr....

2012-06-13 @ 20:51:26
Postat av: sofie

KRAAAAAM!

2012-06-13 @ 20:52:03
Postat av: ulla jonsson

å Sofie, det är ju så med så många fler än man anar. Alla har sitt kors att bära brukar man ju säga. Ser mej delvis som en priviligierad människa...men också som någon som faktiskt har en hel del otur . Människor är ju sååå mycket mer än det man ser på ytan. Och allt går ju i perioder - för det mesta är ju allt rätt så trevligt och glatt.

2012-06-14 @ 11:48:21
URL: http://ullaunna.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0