ullaunna

Ser i mina ephemerider att idag står både Venus och Jupiter i exakt
konjunktion, nio grader i oxen. Man kan se den ljusstarka konstellationen,
tror det var de två starka " stjärnor" jag beundrade igår när jag klev ut på
altanen i kvällningen.
Annars är jag ganska ointresserad av själva stjärnhimlen, astrologi är ju
mer en symbollära än en materiell kunskap.

Frosten smälter långsamt, men till eftermiddan kan jag nog ligga i solsängen
därute. Ska nog inte ge mej iväg nånstans idag.
Igår cyklade jag i den kraftiga motvinden. Innuti mej hade jag en sjunkande
känsla av motvilja. Tittade på klockan och hoppades komma försent på det
halvtimmes träningspass jag hade bespetsat mej på.
En sådan svaghet och osäkerhet i kroppen, de onda sköra fötterna och klenheten...
Men men...jag kom i tid och det var ju bra på alla sätt.
Ingen stal mina kläder denna gång, fick hänga in allt i det låsta skåpet och
byta den svettiga tröjan mot en annan.
Det blir en himla massa kläder att ha med. Och träningskläder plus skor och
handduk....

Till min stora glädje hittade jag en ny väg att cykla på. En liten slingrig väg som
trots allt  inte kändes så mycket längre.
Att få göra en avstickare och komma ut i tystnaden.
Bort från den stressande biltrafiken som svisch-svisch-svischar förbi mej
på den vanliga vägen.

Men helt tyst var det ju inte för lärkor kvillrade ljust i himlen över åkrarna.
Cyklade genom och förbi gårdar med god gödsellukt, hus och dungar av björk
och andra lövträd.
Älskar träden så när de inte har några löv.

Min djupaste relation för närvarande är den jag har med landskapet.
Därför jag tystnar och tappar lusten för kommunikation.
Vad ska man säja till sina närmaste: Jag hade ett underbart möte med en
ekdunge i förmiddags....?
Nej, det är en tyst relation och det är tid för mej att gå in i tystnaden, att ta
avtagsvägen...