ullaunna

Och depressionen kom och kanske gick.
En " Inre-resa" hjälpte till. Tog mej förvånansvärt snabbt ner, och
ut i ett landskap med manshögt strävt grågrönt gräs.

Jag har ju förut berättat att jag inte är en person som får starka tydliga
bilder, men resorna fungerar ändå. Det är ett slags ledande associerande,
men det går liksom inte att föreställa sej vad som helst.
Blir som ett jaa eller tydligt Nej i huvudet.
Ibland kan bilderna leda till ett slags känslokatharsis, ibland blir det ett
klargörande, tydliggörande som leder till en insikt.
I flera dagar kan jag sen bära med mej detta som en gåva i hjärtat.
Använder väl nånslags pseudo-schamanistisk metod, där jag håller mej
till vissa regler och struntar i andra...

Iallafall kom jag ut i landskapet och såg mej liksom uppifrån, forsa fram
i det vindstrukna höga gräset.
Aha, en fågel!
Och ja, en stor fågel....ett rovfågelskri, som kändes som en hemkomst...
( ja här... tårar)
Och upp-upp-upp for jag.
Upp i bergen.
Solen avlägset, långt bort över ett enormt bergsmassiv.
Här befann jag mej ett tag.
Provade olika saker: Att bli omsluten av den stora fågeln i ett bo... njaäe..
Att vara fågeln? Breda ut vingarna? Flyga över bergen ? ...njaäee

Sen var det bara känslan och svaret: Du ville detta!
Detta är nödvändigt.
Och en sval känsla, en befriande renande känsla på hela framsidan av kroppen:
Att rena alla mina chakran. ( alldeles igenkloggade var de)

Och där får jag nu vila ett tag, på bergstoppen, i den höga rena luften, utsatt
för sol och vind, ända in på benknotorna.

Och sen kunde dagen fortsätta.
Och som det ofta är när man gått till den magiska dimensionen av tillvaron, så
uppstår synkroniciteten och tecknen i vardagen:
Knäppte på radion efter min "resa" och där kom en mening om att man i nån
kultur tar sej till de höga bergmassiven för att få kontakt med förfädernas andar.
Och sen senare när jag cyklade på min nya underbara lantliga tysta avtagsväg...
kom förbi en vacker liten skogsdunge och där kom ett högt rovfågelsskri, som
jag så tydligt kände igen .

Och varmt leende i maggropen cyklade jag vidare med denna hälsning.