Carola och funderingar över skratt

Läste ut boken om Carola av Andreas Ekström och Johanna Koljonen.
Har väl hört till dem som både fascinerats och stötts av denna lätt hysteriska
diva med sin bibel och sin kändisstatus, men kanske har jag nu fått en något
mer förstående attityd...

Blir som hypnotiserad av såna där energiska och karismatiska personer,
som den kvällen jag följde med Torden på ett släktkalas i en bygdegård.
Hela den saken var ju en historia i sig, nostalgi för det första, för i min barndom
fanns just såna här kalas med mockatårta och bananlikör inkluderad, snapsvise-
häfte och hela konkarongen, men bredvid oss vid bordet satt ett par som
liksom var mer vana vid kalas än mej...

Det spottades inte i glaset, men energin kommer ju ändå nånstans ifrån
och när sånt händer blir jag bara sittandes och betraktandes.
Ett rörligare kroppsspråk, ett slags bemäktigande av den omedelbara om-
givningen, att självklart ta plats.
Och att kunna skratta.... så högt och med så mycket tänder.

Jag kan inte skratta så, det gör ont i ansiktet, och sen undrar jag alltid
vad de skrattar åt.
Joo, jag skrattar...när jag tittar på americas funniest homevideos, men det
sociala skrattet behärskar jag inte.
Fast jag är bra på att le - kanske lite tillkämpat.

Blir sittandes och tänkande, vad just de skratten betyder och tänker
att det handlar till viss del om agressivitet och konkurrens. Kanske kan man
inte skratta så om man inte växt upp med syskon.
För det är ett skratt som handlar om tillhörighet och att ta sig rätten att vara
i en krets, att kliva in i en cirkel och göra sej hörd och sedd med att visa
tänderna.
Det är segrarnas skratt, kämparna, triumfskratt. Man bevisar sin vitalitet
och sin osårbarhet.

Men jag lotsade mej igenom kalaset med mitt tillkämpade leende,
men när borden skjutsades mot väggarna och bandet började spela dansbandslåtar
på MYCKET HÖG VOLYM, får jag som vanligt panik och vill hem fast klockan
knappt var tio och grogg- och gottebordet inte ens hade dukats fram!

Sen sist jag skrev har vi haft sommar, men nu är det kallt igen.
Idag ska jag njuta av att stanna hemma i trädgården för igår cyklade
jag in till stan och tränade! Äntligen!

Min kropp var som en gammal rostig maskin som sakta knirkade
igång och plötsligt strömmade varmt blod till bortglömda delar !
Mirakulöst!
För kroppen den kroppen har gjort rätt ont en tid och då blir man ju rädd
för att ens försöka träna - men något händer när jag sätter på mej
träningsskorna och står i en lokal där det bara är att göra vad de säjer,
efter bästa förmåga.
Och ännu en gång häpnar jag över endorfiner, över cirkulationens kraft.
Alldeles tydligt är att trots en aktiv vardag så räcker inte vardagssysslorna
för kroppens välbefinnande.
Så jag hoppashoppas att jag ska kunna fortsätta ett bra tag till.

Nu ska jag gå ut i min trädgård!

...och förresten, de där " Skrattarna"...jag beundrar dem! Vad vore fester
och kalas utan dem!?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0