ullaunna

Hemma med ett litet duggregn som förde mej bort från
kolonin. Stor kasse grönsaker hem och de första krusbären som jag
mumsar på framför datorn.

Jag har varit arg och jag har varit glad. Arg för att älsklingen planerar
i sitt huve och glömmer meddela mej och korsar mina noggranna planer.
Nåja, blåste snabbt över. Blev rätt intresserad av min starka uppflammande
ilska. Såg på de mörka molnen som skockade sej inåt landet, svagt
muller, liksom det mullrat i mej, elektriska impulser som korsbefruktat
och laddat.
Att iaktta sina känslor på en nivå samtidigt som sinnet slår i cymbaler
och trummar på trummorna, så mäts det mot tystnaden och stillheten
i det iakttagande.

Sen var jag glad en annan dag. Vi valde färger till två rum och köpte en
stor välhållen matta på lopp för 300 spänn.

Packar lådor och ställer in i förrådet i lägenheten ( tackochlov för det).

Sett film på kvällarna." Lonesome Jim" regiesserad av Stev Buscemi med
Casey Afflec och Liv Tyler. Gillade den. Svart, lågmäld, humoristisk.
Casey Afflec var perfekt i rollen, han liksom sluddrar på orden och har en
sån där svag röst som antyder en passiv och viljelös karaktär. En perfekt
antihjälte som kommer hem efter en misslyckad sejour till New York och
kollapsar på föräldrarnas köksgolv.
Mammans roll gjorde nästan ont. En ständigt glad och hoppfull kvinna med
en nästan komisk optimism. T.om på fängelset där hon orättvist hamnat
på grund av knarkbrott , en annan person gjort sej skyldig till, skapar
hon vänskaper och bakar pajer.
Igår såg jag den kanske något banalare " Charlotte Grey", som helt bars
upp av Cate Blanchett. Hennes ansikte är så skönt att se på. Och då menar
jag att det gör gott i mej att titta på det, inte bara att hon är vacker.
Typiska skönhetsmodellers ansikten kan vara hur perfekta som helst men
jag blir bara trött. Skönhet som är platt och intetsägande.

Nu regnar det. Ska fixa kaffe och lyssna på Torgny Lindgren.
Kanske ta mej och säga upp lägenheten. Det börjar bli dags.