ullaunna

Vaknar i lägenheten i relativt välbehag och tofflar
upp över de kala golven för att göra mej en balja snabbkaffe.
Bläddrar i en fet glansig Elletidning och får små lustpuffar in till
en behagligare värld av skönhet och väldoft.
Tidningarna har ofta konsumtion på agendan, men jag har alltid
känt mej stimulerad och inspirerad av att frossa i färger och mönster,
vackra skärningar och eteriska modeller. Intresserar mej även för
reklambilderna, för fotot så mycket mer än budskapet.
Det är inte svårt, min budget tillåter inte konsumtion, inte
så svårt att säja nej, när det inte finns på kartan.
Pengar går till ved, till färg, till mat.

En helg av kris och uppbyggelse. Av ont, men också av värme.
Tord som står pall, vännerna som kom och var stödjande.
Gamla vänner. Äldsta vänninan, som stått pall, hon också, genom våra
kriser som vi har haft genom åren.

Jo det har bråkat i mej, drömmen som möter verkligheten och min
dröm om Det Perfekta som kraschar in i realiteten.
Och urinvägsinfektion som gjort ont.

Jobbar på för att få hemmet som jag kan leva i.
De vita väggarna gör både mej och Torden deprimerade. Hos andra kan
jag tycka det ser fint ut, men jag kan inte leva mellan vita väggar.
Min vision måste vara mättad, fyllig, varm.
Mina tavlor ser bäst ut på röda väggar dessutom. Guldramar gör sej
fint också.
Det ska vara för mycket av allt, Maximus!

Två veckor kvar. Innan dess måtte vi fått telefon och uppkoppling
därute. Idag hoppas jag Tord kan låna skruvdragare och hjälpa mej få ner
alla hyllor jag satt upp här i lägenheten, en del små uppskruvade skåp och
sånt. Fortsätta flyttstäda. Balkongen är inte nådig, med de stora balkong-
glasen och alla små skrymlen och lister där spindlarna flyr för sina liv.
Att jag haft så mycket växter och jord där under åren märks.
Den har varit mer organisk, men nu ska den återgå till sterilitet.

Imorgon tänker jag köpa mera röd färg för de tre litrarna sögs upp
av strukturtapeten i ett nafs. Funderar på att köpa röd lackfärg till alla
de vita slitna byråarna också, de jag behöver för att härbärgera alla
lappar och tyger.
Cykla ut och måla. Om nu min överkänsliga prinsessan-på-ärten-kropp
tål att cykla i kylan utan att få nya symptom.

Och kanske kroppen som gör ont och sörjer över att lämna bakom.
Stan jag alltid bott i, hela vuxna livet, självständigheten i att bo ensam
i en lägenhet, vänner som funnits men inte riktigt längre finns, inte som
förut. Har blivit lätt luttrad över vänskap, särskilt kvinnlig vänskap, senaste
tiden. När man ser något helt annat än vad man trott. Något annat än vad
de berättar om sig själva.

Och till alla som frågat om jag inte tycker det blir sorgligt att lämna kolonin
har jag hela tiden sagt: Nej.
Men jag lämnar ju bakom mej en ofantlig rikedom av växter och mullig jord
och massor av minnen. En ny trädgård bygger man inte i en handvändning, nej.

Så visst är det en ansträngande tid! Av adjö och nyanpassning, infogande
och accepterande.