Ont och besvärlig men lustläser

Lyssnar på P1. Radiopsykologen.
En kvinna berättar om sin sorg och sin ensamhet. Hon är klar
och välformulerad om tyngden på morgonen när hon stannar kvar
i sängen för det känns meningslöst att kliva upp. Mannen som dog
för att-och ett halvt år sen och som omgivningen tycker att hon " borde
kommit över".
Vår otålighet med andra människors smärta, fysisk som psykisk, vår ovilja
att gå in i lyssnandet, empatin, inlevelsen i den andre.
Att vi hellre dömer och bedömer.
Tror oss veta bättre.

Igår tog oss programmet " Arga snickaren" till en kille där kontrasten
inte kunde vara mer slående mellan de björnkramande professionella tv-
snickarna och denhär lite tafatte ordknappe killen med flackande blick och
initiativlöshet.

Han fick sitt hem iordning av tv-teamet som drog in med sedvanligt
buller och bång och fick finna sej i att bli utskälld och uthängd framför
kamerorna.
Var det värt det?

Hoppas det. Tja värdighet och stolthet är inte alltid så mycket att hålla
sej till, är nog oftare till förfång faktiskt.

Och jag hasar omkring i min tömda lägenhet i en förnyad elak attack,
frusen och ont. Tiden som jag skulle använt till att rengöra ventiler och dörrar,
tillbringar jag under filten istället.
Det enda uppdrag jag lyckats med är att stå upp och cykla till färgaffären efter
mera färg.
Men har här iallafall böckerna till sällskap.

La ifrån mej Fredrik Häréns oläsliga bok efter att tappert gjort hälften. Omslaget
tilltalade mej, och titeln " De icke synliga", men det gick som sagt inte att läsa.

Grep tag i proffsiga Dean Koontz " Broder Odd", om den unge Odd som ser mer
än de flesta och som trots sitt unga liv gått igenom särdeles mycket dramatik
och tragedi.  Men detta är Lustläsning och jag instämmer i baksidestextens
Library Journal " Koontz kryddar Odds berättelse med några underbara gliringar
åt kulturellt förfall och politisk dårskap. En riktig trevlig stund väntar läsaren."

Bläddrar även i Lars Lerins reseskildring och läser denna roliga och tragiska
mening:   
" Eva stjälper i sig en hel flaska Metaxa och är plötsligt alldeles ensam och tjock
och vill genast resa hem..."

Och " Jag vet inte om vi har roligt. Våra resor är bäst när man minns dem, inte
under tiden de pågår."

Jag vet iallafall att den här tiden inte är så rolig just nu, hoppas bara på att det
onda drar bort för gott.
För det trista är att man inte längre vågar utsätta sej, inte vågar lita till hälsan
och styrkan utan blir orolig och svag.
En negativ spiral som inte är så himla lätt att vända uppåt igen.
Dessutom skrev jag ett helt liknande inlägg här för en stund sen som bara försvann!
I Utkast fanns bara en liten del.
Där nånstans i nåt pararellt universum svävar mina ord hemlösa och kanske befriade.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0