ullaunna

Låste dörren bakom mej klockan elva på förmiddan.
Intentionen var att komma iväg kvart i till träningen klockan tolv för att
hinna pusta och byta om i lugn och ro. Men min oförmåga att lämna huset
utan att bädda sängen eller måla eyeliner sinkade mej ( som vanligt).
Och så var det motvind! Hade hoppats att det slutat blåsa, men icke då.

Så jag anlände med andan i halsen, väl uppvärmd om man så säjer.
Ligga på brädan med skivstången till Nirvanas " Teen spirit" lyfte min ande,
även om jag verkligen saknar teen spirit. Tänker att vi kanske inte
är så många trots allt, över femtio som inte är lite kantstötta och skadade.
Och att det är lätt att ge upp. Särskilt när man inte får känna sej duktig på
det man gör.
Gav upp armhävningarna, dels för jag aldrig klara dem särskilt bra och dels
för att handlederna protesterade.
Att man får jobba på, mot sina krämpor och motstånd.

Drack kaffe efteråt för det ingår i träningskortet men jag har aldrig
använt förmånen eftersom där bara finns pappmuggar och jag hitintills
alltid glömt porslinsmugg. Så principfast kan jag vara! Hehe.  Ibland minsann!

Stoppade i mej valnötter och clementiner och på med den fuktiga jackan och
iväg.

Trots alla ljuvligt brusande måbra-endorfiner blev jag lessen när jag
kom upp till kolonin som jag passerade på hemvägen. Växthuset hade ur-
blåsta rutor igen!
Kämpade med de hårda små clipsen som sätter fast plastrutan, misslyckades
med mina stela fingrar och ringde Tord.
På väg till tåget för att lämna Stockholm fick han min ilskna förtvivlan.
Sen gick jag runt och hittade sista rutan på andra sidan ängen dit den brukar
blåsa och lyckades tillslut få fast alltihop.
Tord lovat att till våren ska vi siliconlimma alltihop, så man kan sälja det
med gott samvete.
Ringde samtal nr två till Tord, nu sittandes på tåget.
Glad i hågen meddelade jag att jag fått ordning på allt. Så han kunde resa
i lugn och ro utan klump i magen.

Och så cykla hem hela långa vägen och nog tusan var solen redan på väg
ner. Med mestadelen av vinden i ryggen var allt en fröjdefull resa.

Njuter av stämning, insvept i min gamla lappade röda
morgonrock, varmt på fötterna, blåsten viner i ventilerna och
jag har fått bra fyr på elden i kaminen.

Ensam i huset i två dagar! Lite skrämmande, särskilt efter-
som jag såg " Paranormal activity" på teve häromkvällen, och tänk
om nåt går sönder! Men än så länge känns det bra.

Tord åkte vid lunch, körde först in till stan för att kolla och
ytterligare förankra växthuset i kulingvinden.
Jag hade bestämt mej för att möbelera om. Hade äntligen kommit på
en lösning som jag ville prova, men först åt vi en rejäl frukost med
tända stearinljus i hela köket.

När det mörknat vart jag klar, då tog jag cykeln och stack iväg ett varv
på byn. La på ett flyttkort på brevlådan och blåste fram på småvägarna
i närområdet. Hittade knappt och det är ju spännande!
Tänk att jag äntligen bor på okänt område där jag kan fara vilse!

For iväg för att kunna komma hem.
Cykla förbi de adventsupplysta fönstrena, sticka in nycklen i låset.
Ha vindkalla kinder och blåst i ytterkläderna.
Tog ett bad i källarn innan det blev för sent på kvällen, ifall jag skulle
drabbas av rädsla.

Eldade en brasa och Tord ringde och var framkommen, en timmes
försening, men det var ju ingen fara i detta ovädret.
Ikväll är det skräckfilm på femman.

Fullmånen strax här, fridfullheten.

Cyklar förbi stenar och tuvor, åkrar med vatten i traktorspår
och en röd liten katt på vakt vid ett sorkhål.
Cyklar under himlen som faktiskt är exakt förgätmigejblå men har vackra
mörka snömoln som tornar upp himmelska landskap. Men det är för milt
för snö ännu och jag drar nytta av den gröna vintern så länge det varar.
Gav mej iväg vid elva för då har solen börjat ljumma luften och jag
får maximalt med ljus. Lämnar Tord att rå sej själv i huset, att få den ensam-
het vi båda är vana vid att ha.

Inte för att vi har något påträngande samboskap, för vi har ju
två av det mesta. Varsin kamin på varsin våning med varsin teve.
Det är bra det. Våra nerver behöver inte gnidas i onödan och gnissla olåt.

Faktiskt kommer glädjen som små skott av ljus nu emellanåt.
Som när jag fick tränat igår. Cyklat dit men hämtad med bil hem i mörkret
som lagt sej. Välbehaget att komma hem, tända i huset, adventsljusstakar
och stjärnor, att elda en brasa, att tassa omkring.
Vi leker hus, känns det som.
Fast det är ju på riktigt.

Cyklar i den vind-och regnskyddande overallen. I lagom lugn takt,
ändå är man genomsvettig när man kommer fram. Men det är inget att
göra nåt åt.
Cyklar förbi diken och ängar med gult gräs som ser ut som generationer
av rågblonda pigor och bonntösers välkammade huven.
Ser hus som jag inte sett förut för de dolts bakom trädridåer av gröna löv.
Alltid älskat årstiden som blottar trädens struktur, allt grönt och pynt avblåst
av höststormarna , fram träder grenverk och stam i sin kargare skönhet.

Fotograferar, men kameran blinkar "inget batteri" och Iphonen visar
också hotande " låg batterinivå." Typiskt! Tar ett foto på en hörullebal och
ett solblänk i ett blöt grop, men det visar sej sen att jag gjort en liten video
av den alldeles stillastående hörullen. :))
Dessa telefoner med sina lätta små fingertoppstryckningar!

Eldakillen sitter i vardagsrummet och snackar " Sweden Rock" med
Torden. Han kom idag vid tio och tätade lite och nu proveldas det och dricks
kaffe.
Skönt att Tord var hemma idag ifall information skulle lämnas. Kan bli så ställd
om jag inte riktigt fattar och tänker : Nu måste jag se ut som om jag fattar!
Och så släcks det ner i huvet.
Jaja det stackars huvet.

Förresten läser jag Liv Strömqvists bok " Prins Charles känsla", ett kul
feministiskt ide-´seriealbum. Känner delvis igen mej med detdär typiska
relationstänkandet. Men inte helt, för som ensambarn fick jag ändå växa
upp där mina egna projekt var viktiga och jag "lämnades ifred" mycket.

Att få vara ifred.

Växthusen var inte helt demolerade som jag befarade. En glasruta
i träväxthuset hade gått men den ska vi nog kunna ersätta nu i vinter när
Tord inte jobbar så mycket. Alla plastskivorna lyckades vi hitta efter lite
letande i det snabbt tilltagande mörkret.
Först hittade jag den sista som hade blåst långt bort och återvände triumfat-
orisk, men när Tord skulle nästa fast den upptäckte vi att den var för lång -
det var någon annans!
Ut och leta igen och tillslut innan det blev helt mörkt hittade jag den faktiskt
långt in på koloniområdet.
Kommer stormen kan skivorna blåsa långt upp i skogen , så det är verkligen en
hantering.
Vi ska limma med silicon nu, en dag med torrt och bra väder.

Annars har det varit mycket hemmapyssel. Kokar kola, bakar pepparkakor
och gör mina vegetariska bollar i adventsljusens sken.
En mycket trevlig tid.
På lördag ska vi äntligen ha en liten inflyttefest och nu  ger det sej om huset
passar för kalas och trevligheter.
Min lägenhet gjorde aldrig det tyckte jag.
Den var så kompakt så folk satt upptryckta liksom och det tenderade att bli
lite stelt och tröttsamt.
Gillar inte mej själv som värdinna riktigt.
Är en roligare gäst får man hoppas.

Men jag ska bli en avslappnad och glad värdinna. Det har ju ingått i husprojektet.
Alla bilder jag sett för mej.

Potatisgratäng i ugnen , väntar på att Tord ska komma hem från
jobbet. Fått ett tråkigt sms om att växthusen var illa tilltygade av stormen
som dragit förbi . Jämrans elände!
Inte hinner vi fixa mycket heller förrän där blir mörkt, sen ska jag dessutom
iväg för att sitta barnvakt.

Visst var det otur att jag inte lyckades bli av med kolonin i höst som jag ville,
men å andra sidan behöver jag inte dra på mej nån ev ilska från en besviken
köpare.
Nu är det fortfarande mitt problem.
Såå trött på blåsten som alltid drog fram i en vindgata och ställde till det mer
eller mindre.

Här märkte vi inte mycket av stormen. Blåste och visslade i ventilerna men
en bred trädridå, en liten skog, skärmar av.
Var ute en stund på eftermiddan igår i trädgården för att få lite av det snabbt
avtagande ljuset och frisk luft i lungorna.
Grävde mer innehållet ur den slutna kompostbehållaren i det nygrävda grön-
sakslandet och i trädens toppar brusade det och sjöng .

Adventsljusen brinner här överallt och vi har nu trätt ett ljusnät över en
buske vid garageuppfarten som lyser välkomnande och skirt.

Jämna plågor. Koloniskor och jobbabyxor att dra över väntar i hallen,
skymningen är redan här och jag förbereder mej för den värsta synen.

Tarotkortet sex svärd dök upp i mitt senast upplägg och
det är ett riktigt vattuman- kort som jag trivs med och som tycks prägla
den tid som nu flyter fram.
Både stabiliserande och inspirerande. Mikrokosmos och makrokosmos länkas
samman , en övergångstid då man ändå kan behålla sitt lugn.
Neutralitet...objektivitet.

Det är upprörande för kroppen och själen att flytta.
Byta ort, byta närmiljö, förändra det  trygga, invanda.

Nu har jag ju lyckats skapa en hemmiljö som så mycket liknar
mitt gamla hem att jag nästan är lite besviken för det.
Hur revolutionerande var nu detta då?

Men jag är en människa som nog helst vill hålla mej till de små
revolutionerna nuförtiden.

Idag lyckades jag komma upp tidigt och packa mej ut på vägen
med min cykel i tid för ett yogapass. Länge sen sist.

Nu när jag väl känner vägen kan det bli lite småtrist även om årstids-
växlingen bjuder på stimulans. Om man märker att tankarna börjar
vandra i negativa ältande banor, är det ett utmärkt tillfälle att affirmera.

Mina affiramationer rör sej om de allra vanligaste önskningarna:
hälsa - pengar -lycka men ibland kommer viss fokusering på nåt speciellt
till en. Igår när jag cyklade vart det : Itakt, intakt som dök upp.
Att få vara i fas, i harmoni med vad som händer, delta men inte tappa
sej...

Dagarna är förskäckande korta, men löper lagom lugnt.
En vilofas efter allt flyttbärande och städande.
Efter att nästan bara har varit Torden å jag så är det nu skönt att träffa
en del folk, att njuta av att umgås, för det finns energi och tid över.

Och huset öppnar sina fina sidor. Det jag sett framför mej.
Sitter i sängen och syr i mitt röda varma omslutande rum, kan baka
och samtidigt låta mej roas av teven som jag ser in genom valvet.
Tvättar i egen tvättmaskin, äntligen, efter ett liv i allmänna tvättstugor
och släpande av tvättpåsar uppoch ner för trappor.

Och Han å jag har kanske hittat till en samboendebalans som nog ska
fungera.
Och ute lägger sej också naturen i vila och jag kan lite stillna och må väl.

Radio, min vän!
Älskar att som i morse sitta och sy på en låda som jag klär med
duvblå sammet och lyssna på  " Stil " och sen måla en köksstol nere
i tvättstugan och lyssna på forskarna som skapat ljuspartiklar i vaccum
i " vetenskapsradion ".
Har ju placerat ut radioar strategiskt överallt så jag kan höra överallt.

Gått ut på tomten och kastat kompost i behållaren som är placerad
i skogskanten vid gränsen. Skrapar försiktigt ner de ljusröda krylliga
kompostmaskarna som ligger på kanten.
- arbetssmitare!, ner med er och jobba! Gör jord! Här behövs jord ju!
Tar en liten promenad utanför häcken och plockar några maskrosblad,
hoppas att ingen katt eller hund har kissat på dem. Tittar på högen av
halvförmultnade kvistar och bös där jag funderat på att sätta ett par
squashplantor till våren.
Ser en hopknuten kastad skräppåse som jag tar med och slänger i vår
soptunna, fint ska det ju vara, även utanför häcken.
Detta villaliv som jag är helt ovan vid!

Men som jag nu efter den första krocken mellan mina drömmar och
ideal och verkligheten, nu kan börja uppskatta.

Lite ont i huvet idag efter gårdagens "kraftprov". Klädde mej i
min nya vindtäta dress för att cykla och träna i stan på kvällskvisten.
Lämna Tord en stund så han skulle få sitt utlopp , spela hårdrock på mycket
hög volym.

Kände mej mycket omotiverad till att träna, men kom ju igång
förra veckan och då måste jag hålla igång det för att slippa ifrån den
fasansfulla , nästan förlamande träningsvärk man får av bodypumpen
när musklerna blivit ovana.
Att cykla ut i kyla och mörker en och en halv mil kändes lite hotfullt,
men när jag fått på mej dressen och virat halsduken om och såg mej
i spegeln såg jag ut som en helt annan! En slags sportig typ! Liksom.
Och ute var det skönt.
Cykeln var nyservad och däcken hårdpumpade, och nu hade jag lärt
mej sätta på ljusena både bak och fram.
Cyklade med karlavagnen rakt framför mej som jag såg emellanåt
mellan alla jäkla bländande billjus.

En timmes slit med skivstången och på med alla kläder och ut igen.
Nu var mörkret väldigt mörkt. Ingen måne, men stjärnklart och svart
himmel. Ibland försvann vägen helt och man fick gissa sej fram, och
saktade jag in för mycket minskade ju ljuset från dynamolampan
också.
Men hem kom jag kvart i nio på kvällen, mådde utmärkt utom att  jag
som vanligt blir stel mellan " skuldervingarna".
Pumpen gör mej gott , men det är skrämmande att känna stelheten
i handgreppet och handlederna. Skrämmande att det kan bli svårt
att träna om det blir värre....

Så idag, en gråvädersdag med tidigt mörknande har jag tagit det rätt
lugnt.
Vitsen med att flytta ut från stan var delvis att kunna stanna kvar.
Behövde luft och ljus mitt på dagen och då gick jag ut i trädgården och
grävde i det uppgrävda trädgårdslandet.
Släpade fram säckarna med skit, vi flyttat med från kolonin. Fyra plast-
säckar komposterad gödsel.
Det förslog ju inte långt, men det är ju så man får börja skapa jord.
Misstänker att det är rätt lerig kompakt jord här, den kan nog gå bra att
odla i så småningom, men den behöver vändas och luftas och få mull-
ämnen i sej, så jag får väl gå in för att gräva ner allt möjligt.

Trädgårdsdrömmarna kommer nu när inomhusmiljön är fixad.
Pergoladrömmar, rabattstrukturer, former, gångar, växthus, sitthörnor.

Dagen går fort till kväll. Sytt lite, målat ett varv till på en köks-
stol som kommer från Tords mörka möbelemang och får några lager
vitt efter slipning. Lagat mat.
Kommer inte igång med att måla.

Radion som sällskap. En viss kamp mot tomhet och meningslöshetskänslor,
som lätt vi-som-inte-deltar upplever.
Vi-som-hittar-på-vår egen-mening.
Vi-som-står-utanför.

Men som jag ju vet de upplever också,innanför-människorna. För alla känner
vi nog utanför-känslor lite då och då. Utanför vissa sammanhang.
Jag är väl ändå innanför mitt eget sammanhang....tror jag...

I det lilla rummet med datorn. I det stora rummet borras
det och bilas, bullras och grejas för installering av kamin.

Två trevliga killar drog in här i morse och jag fick stå upp tidigt
för att vara presentabel. Man vet ju inte riktigt hur man ska bete sej
men här vart det raka puckar, för en tittade fram och undrade om det
gick att få kaffe. Så jag tinade kanelbullar från födelsedagen och så fikade
vi, och det var trevligt.
Ibland är jag mer social än jag tror. Går liksom omkring med en gammal
kvarsläpande identitet som blyg och tillbakadragen, och den personan är
inte riktigt korrekt längre.

Det har varit en alldeles harmonisk helg. Att sjunka ner i missmod
som jag gjorde i mitt sista inlägg, kan ibland ha en hälsosam effekt. Från
botten kan man bara gå upp.
Se det positiva!
Jag har det ju på många sätt bättre än jag "förtjänar".
Vi åkte till stan efter en lat långsam lördagmorron.
Behövde bägge se lite folk och rörelse. Tord träffar inte mycket folk på sitt
jobb så här års och jag hade stannat mycket i huset.
Så det blev fika på stans trängsta och varmaste och äldsta caféer och långt
varmt prat med govännen Jeantte.

Har liksom så stort behov nu av varma människor. Omtänksamma.
Lite skört som det är i omvälvningstider.
Att vi är rädda om varann - vi som har kvar varann.

Gick runt i affärer och kollade på kläder och drog en lättad suck när jag
inte tyckte nåt såg attraktivt ut.
Ända tills jag sprang på ett par skinnbrallor! ...för tusen spänn.
Inte blanka, utan just såna som kriminalinspektören Saga i den svensk/danska
produktionen " Bron", har och som är såå snygga.

Då blev jag sugen.

Såg reprisen av Babel med en hårklippt Knausgård. Räckte väl med
den stjärnstatus han redan uppnått, nu får han tona ner sej, tänker jag.
Men han gjorde ett avspänt och sympatiskt intryck.
Och så blev man avundsjuk på de där som skrivit en ungdomsbok som slagit
stort. " Cirkeln". Om unga tjejer och häxor, övernaturligheter och typiska
naturligheter.
Så attans lyckat och framgångsrikt.
Skulle inte ha något emot framgång - men som vanligt vill jag inte betala priset
för den. För naturligtvis kostar det!

Tydligen är det min arvedel.
Längtar efter Huset, längtar efter Landskapet.
Här bor jag nu, bekvämt, kompromissen, men det är inget hus jag kan
älska. Här finns inget vidsträckt landskap utanför.
Avskyr att på sidan där förmiddagssolen lyser in syns grannens hus torna upp
sej och pocka på uppmärksamhet.
På andra sidan som vetter mot ostördheten lyser solen inte in.

Onöjd.

Inte frisk heller. Ångestnätter, då hela mitt liv skärskådas på ett totalt
katastrofalt vis.

Så kommer den gamla drömmen om att något bara ska lyfta en ut ur
livet man lever här, och placera en någon helt annanstans.
Lämna Allt.

Man upplever Den Stora Omöjligheten.
Som vanligt.
För så skulle man ju inte kunna
...göra.

Just nu finns bara en tröst och det är den stora otympliga boken med
Lars  Lerins och Kerstin Högstrands brevväxling.
De delar med sej av sin säregna vänskap och just nu känner jag mej som
en udda tredje part i denna vänskap.

Har ett hus i mina tankar och ibland tänker jag att det är ett hus
från ett tidigare liv ....eller nåt.
Upplever ledstångens slitna lena rundning under min hand.
Upplever känslan av nostalgi och hemma.
Inte glädje, inte förnöjdhet, inte harmoni - just bara hjärtats hemkomst.
Och där är ett landskap, med trädlöshet och upptrampad stig genom gräs.
Där är ensamhet under himlen.
Längtar alltid efter människolösa landskap.

Så vad göra?

Leva vidare och sluta gnälla antar jag... gilla läget.
Kan ju inte lita på något som härstammar från mej.
Inte tankarna, inte känslorna, inte frustrationerna.
Kan inte heller lita på min längtan.

Så då kliver jag väl in i denhär kroppen och det här livet och bara fortsätter
då då,
ett tag till.

Andra muggen kaffe vid köksbordet. Tittar ut och ser hur
prästgården som är vår granne, alltmer framträder när träden avlövas.
Höfläkten är tyst och jag har varit ute till brevlådan och hämtat in Hallands
Nyheter.

I huset har jag nu nött in nya spår och blir mer och mer hemma, men
trädgården törs jag inte gå ut i.
Jo, klart jag gör, men det känns fortfarande obekvämt. Kanske kan vi böka runt
lite till helgen när Torden blir ledig.

Igår cyklade jag iväg till stan i den sena eftermiddagens avtagande gråljus.
Stilla och lugnt, ingen blåst och inget regn, så det går alldeles utmärkt.
Ville förtvivlat gärna träna, efter tre-fyra veckors avhållsamhet.
Skulle det gå lite tid till är jag rädd för att jag helt kunde glömma bort.
Och det var härligt. Att igen stå i en stor upplyst sal med många andra, till
dånande musik och avslöjande speglar.
Behöver det efter massor av ensamhet.
La på lite mindre vikt än vanligt för att inte helt ta ut mej. Så stel i leder och
händer, men....endorfinerna kom!

Satt och pustade sen, lyckades minnas pinkoden och sätta på den nya Iphonen
igen efter att ha stängt av.
Rätt så nödvändigt nu med fungerande mobil, så man inte blir stående ute på
landsbygden med en mil eller två att gå om man får punktering.

Men ljuset på cykeln lyckades jag inte få på så det blev mörkercykling igen!
Tackochlov cykelbana hela vägen.

Och det hade varit underbart om bara man inte hade mötande biltrafik
som bländar och förblindar.
Annars när det var stilla på vägen var det njutbart. Den mulna himlen som ett
ljust tak och asfaltvägen som en grå flod i mörkret.
Följe med en främmande kvinna en stund som lyste upp min väg en bit. Trevligt
främlingsamtal några minuter, som räckte lagom långt innan det skulle bli pinsamt, då
hon svängde in bakom en häck till en avtagsväg.
Hon var minsann utrustad som man skulle med belysning och reflexväst.
Inte svart kappa och svarta byxor och svarta stövlar som en ann. Tur att håret
är ljust och långt, får vara min räddningslykta tills vidare.

Återvände från tystnaden, luften och mörkret alldeles lycklig med dimdoft i håret
till Tord som kurade frusen framför brasan.
Tog en dusch ( ja , jag har börjat duscha!) och torkade håret framför brasan och
lät eldvärmen ta sig in, mjukna mina trötta knän.
Och Där! Där kom det: Det stora Välbehaget.