ullaunna

En kall och mörk novemberdag, post-kalas. Äter överbliven
tårta som smakar bättre dagen efter , som den alltid gör.
Men det var roligt att fira. Väckte Torden med paket, en doft
från Versace. Rätt egoistiskt för det blir ju gott för mej när jag snusar på
honom.
Vi bökade runt i hemmet sen, samarbetade för att få klart till
klockan tre då gäster skulle komma. Jag bakade t.om kanelbullar med mycket
smörig fyllning med hackade nötter, kanel och kardemumma.
Sen var trivseldoften för hemmet fixad.
Puffa kuddar, släta dukar, putsa speglar, sätta på nåt fint , nylonstrumpor och
kjol för min del. Evigheter sen. Målat naglarna.

Köket börjar kännas funktionellt. Mörkret får jag väl bota med massor
av belysning, men jag tog upp saken med Torden, att vi på sikt skulle tänka
på att byta altandörren till en glasdörr för att öka ljusinsläppet, just där det
behövs.

Tända många levande ljus och Tord eldade brasa nere i sin gillestuga.
Platsen han får råda och jag lovat att inte lägga mej i och tycka.
Det är svååårt. Men jag gör det. Låter honom....

Och det var trevligt och svärsonen som är så teknisk hjälpte oss fixa
med de nya Iphonarna. Nu kan jag facebooka och lyssna på radio.
Hela familjen uppdaterad. Alla har en ...ja va heter det ..? Smartphone?

Och det viktigaste av allt. Mitt barnbarn godkände huset.
Vi gick runt och tittade och hon såg att allt såg ju faktiskt ut som vanligt, som
hos mej, förut, i stort sett.
Och röda rummet med gästsängen godkändes, så nu kan vi snart få en liten
nattgäst.
Hon behärskar sin Iphone och hjälpte mej byta bakgrund, fotade mej snabbt
och la in min bild och mitt nummer på sin egen. och vice versa.

Otroligt. Dessa barn, så självklara i detta nya.

Och idag tog jag en försiktig cykeltur i samhället. Till återvinningscontainerna
med en massa kartong, plast och glas.
Köpte mjölk och mjöl, tunga saker jag inte vill frakta från stan.

Funderar på att cykla iväg och träna ikvällningen. Lämna lite space för Tord
att sätta sina högtalare i svängning kanske.
Eller bara få njuta huset i ensamhet.

Jag bebor vårt hus, stannar. På en plats.

En väldigt strävsam tid är till ända. Förseningar, tekniska och mekaniska
krångel, sjukdom och utmattning, men nu är jag här.

Facebook är här, bloggen är här, kanalerna installerade...om än med lite
krångel emellanåt. Den fasta telefonen väntar jag ännu på, men nån slags
dosa är på väg. ( vi hade hamnat mellan stolar, sa dom när  Tord ringde)

Lägenheten är urstädad, besiktigad och godkänd, nycklarna är inlämnade.
Ajö till dessa slitna men ljusa rum ( ljuset kan jag sakna), ajö till doften
av gammal askkopp när man kom in genom porten, ajö till grannarnas
alla livsljud.

En dag funkade inte internet och inte min nya Iphone. Gick i huset och
packade upp och fixade. Men det ordnade sej.
Igår stannade jag också, spikar hejvilt i väggarna och gör till mitt.
...oj , jag menar vårt.
Men igår kände jag: Nu har jag vant mej vid att bo ihop.
Vi har vant oss vid att gå lite vid sidan av varann, nån symbios kommer
det inte att bli tal om. Beroende som vi är av eget space, både praktiskt
och mentalt.

Igår på teve ett underbart guldkantat samtal på Babel mellan Stig Larsson
och Horace Engdhal. Två så olika individer, med olika bakgrund, med olika
verksamhetsfält inom litteraturen, men tydligen ändå vänner sen lång tid.

Och den stora boken full av akvareller, brev och collage av Lars Lerin och
Kerstin Högstrand " Tröstpriser och sidovinster". Lars har brutit upp från
ett förhållande och kämpar mot alkoholmissbruk, och Kerstin har " gått in
i väggen" så det smällt om det. Dessa vänner sänder brev emellan sej, små
bilder och rapporter och deras ord tröstar mej och stärker.


Och idag ljusnar det bestämt. Längtar efter de vida himlarna, så det
får bli en cykeltur tur-retur till stan. Hoppas jag inte ska bli för trött av det
eller få känningar av blåskatarren, som annars tyckts klinga av, äntligen.

Drar jag nu så kan jag komma hem till huset till " Spanarna" och laga
mat.

Och till helgen fyller min långa älskling år, så det får bli tårtbak
och gäster.
Nu känns det trevligt att ta emot folk när saker är på plats, och jag själv
också någorlunda är på plats.

Haha lite komiskt här dådå. Vi kör trots allt inte sista lasset idag.
Det regnar, skulle köra sängen och en del ömtåligt så vi skjuter på det.
Vad ska man säja?
Så många förseningar - men men trots allt har vi ju inte gått över tiden ännu...

Häromdagen köpte vi en liten tjockteve på lopp för en tjuga för att testa
Boxers tvillingkort på. Först funkade inte alla kanalerna, sen funkade dom, sen
nästa dag funkade inte trean och femman.
Kanske kan Torden åka hem från jobbet idag och få dirigering av Boxer eller
få ett nytt kort tillsänt. Kanske kan han ha fått nån liten "låda" med posten
som gör att vi kan koppla in den fasta telefonen.
( Å vad jag längtar efter att ligga i det röda rummet och prata bort en förmiddag)

Så jag cyklade och handlade genom den vackra höstskogen och hem för att
fortsätta flyttstädet. Gör allt långsamt, rör mej långsamt, tänker långsamt, men
det går ju ändå framåt, tröstar jag mej.
Ännu inte helt frisk, eftersom jag fick ett "smalt" antibiotika är det inte helt säkert
att det funkar.
Lyssnar på radio, äter pumpasoppa, skrubbar min ingrodda spis.
Den har jag inte brytt mej om att hålla så ren för jag tänkt att den snart ska
kasseras. Så fick jag veta att även om den ska kastas måste den vara ren!
Samma med mitt vattenläckande kylskåp...

Lite absurt, men det är väl bara att gilla läget.

Ännu en natt i lägenheten.

Sista tvättstugedagen, som alltid en solig dag. Oktober med
varma brända färger, sidensvansarna som slår sej ner i flock i oxelträdet
här utanför.
Igår blev det ett besök på vårdcentralen. Eftersom jag rätt sällan besöker
vårdinrättningar var det trevligt att upptäcka att det gick att få hjälp snabbt.
Hemma klockan tio på förmiddan igen med en ask antibiotika att ta i fem dagar.
Symptomen är inte borta helt, men den där värsta akuta smärtan som jag hade
ett par helvetiska nätter har jag sluppit.

Överaskat lugn och fridfull idag. Ska fortsätta skura och skrubba och
tvätta fyra maskiner. Tord kommer hit efter jobbet så käkar vi tillsammans
och så får han hjälpa mej flyttanmäla på datorn. Något som vi skjutit upp
hela tiden. Kanske tillbringar jag min sista natt här då sen, för imorgon tänkte
vi köra ett sista lass.

Besökte kolonin nyss. I höstsolen blommade rosorna fortfarande och
sellerin och rödbetorna såg ut att ha det gott under den uppskottade jorden.
Grönkålen står fin och jag plockar fortfarande tomater från växthusen.
Skördade mina små höstsådda rädisor och fin ruccola. Sista romansalladen.
Inser mer och mer att jag lär få behålla kolonin till nästa vår.
Vi får hjälpas åt att sköta den så den är fin men sätter inga grönsaker och har
inget i växthuset.
Folk har tydligen inget driv att köpa kollo såhär års och jag kan
inte klandra dem. Ens håg står mot inomhus nu ju.

Kanske är det bra. Kanske ännu mer tid att flytta med mej växter.
Det blir som det blir och det blir väl bra.

Blogg medans jag väntar på att bli upplockad. Att vara bil-och kör-
kortslös innebär att man alltid och ständigt försöker påminna den bilburna
omgivningen om att man kan tänka sej att åka med, lite då och då.
Fungerar ibland, ibland inte. Bilen är ett såpass individualistiskt fordon
att just spontaniteten och oberoendet oftast får råda.
Inte så lätt att planera in en medresenär alla gånger.

En hitintills symptomfri morgon och jag njuter att att få känna mej
frisk. Vet väl såklart att blåskatarr är en rätt limdrig plåga i en värld av
plågor och sjukdom - men det hjälper föga.
Man blir eländig och miserabel, så är det bara.

En ganska värdelösdag  igår då då, läste och såg på teve och flyttstädet
fick vänta. Kurerandet fick ta sin plats, och vilan.
Höll mej vaken till sent för att se skräckisen " Silent Hill" som hade många
intressanta skräckbilder och scenarion. Men jag gillade inte att de religiösa
fanatikerna eldade upp den kvinnliga polisen...

Och Khadaffi blev dödad, så bara. Och glädje och lättnad sköljde genom
massorna. En sån konstig galning som fått makt och skapat så mycket ont.

Idag planerar jag måla alla de vita rätt fula byråarna i den vackra röda
kulören som väggen går i.

Snart vill jag verkligen få en annan riktning i livet än detta evinnerliga
hemskapande.
Ska försöka hålla mej öppen och ödmjuk i sinnet för att uppfatta vart den karmiska
vinden blåser.

Lyssnar på P1. Radiopsykologen.
En kvinna berättar om sin sorg och sin ensamhet. Hon är klar
och välformulerad om tyngden på morgonen när hon stannar kvar
i sängen för det känns meningslöst att kliva upp. Mannen som dog
för att-och ett halvt år sen och som omgivningen tycker att hon " borde
kommit över".
Vår otålighet med andra människors smärta, fysisk som psykisk, vår ovilja
att gå in i lyssnandet, empatin, inlevelsen i den andre.
Att vi hellre dömer och bedömer.
Tror oss veta bättre.

Igår tog oss programmet " Arga snickaren" till en kille där kontrasten
inte kunde vara mer slående mellan de björnkramande professionella tv-
snickarna och denhär lite tafatte ordknappe killen med flackande blick och
initiativlöshet.

Han fick sitt hem iordning av tv-teamet som drog in med sedvanligt
buller och bång och fick finna sej i att bli utskälld och uthängd framför
kamerorna.
Var det värt det?

Hoppas det. Tja värdighet och stolthet är inte alltid så mycket att hålla
sej till, är nog oftare till förfång faktiskt.

Och jag hasar omkring i min tömda lägenhet i en förnyad elak attack,
frusen och ont. Tiden som jag skulle använt till att rengöra ventiler och dörrar,
tillbringar jag under filten istället.
Det enda uppdrag jag lyckats med är att stå upp och cykla till färgaffären efter
mera färg.
Men har här iallafall böckerna till sällskap.

La ifrån mej Fredrik Häréns oläsliga bok efter att tappert gjort hälften. Omslaget
tilltalade mej, och titeln " De icke synliga", men det gick som sagt inte att läsa.

Grep tag i proffsiga Dean Koontz " Broder Odd", om den unge Odd som ser mer
än de flesta och som trots sitt unga liv gått igenom särdeles mycket dramatik
och tragedi.  Men detta är Lustläsning och jag instämmer i baksidestextens
Library Journal " Koontz kryddar Odds berättelse med några underbara gliringar
åt kulturellt förfall och politisk dårskap. En riktig trevlig stund väntar läsaren."

Bläddrar även i Lars Lerins reseskildring och läser denna roliga och tragiska
mening:   
" Eva stjälper i sig en hel flaska Metaxa och är plötsligt alldeles ensam och tjock
och vill genast resa hem..."

Och " Jag vet inte om vi har roligt. Våra resor är bäst när man minns dem, inte
under tiden de pågår."

Jag vet iallafall att den här tiden inte är så rolig just nu, hoppas bara på att det
onda drar bort för gott.
För det trista är att man inte längre vågar utsätta sej, inte vågar lita till hälsan
och styrkan utan blir orolig och svag.
En negativ spiral som inte är så himla lätt att vända uppåt igen.
Dessutom skrev jag ett helt liknande inlägg här för en stund sen som bara försvann!
I Utkast fanns bara en liten del.
Där nånstans i nåt pararellt universum svävar mina ord hemlösa och kanske befriade.

här vid datorn innan jag ger mej ut i regnet och blåsten.
Tänkte cykla ut till huset och bli kvar till imorrn eftermiddag, måla
klart röda rummet och göra iordning det.
Peta i vit emaljfärg i det gamla badkarets rostfläck och packa upp
och pyssla runt lite.
Men det innebär ju att Tord får stå ut med ett avsnitt av Topmodel...
Vi har ju fortfarande inte tagit dit min teve så vi får försöka komma
överrens...

Känns som ganska trista enahanda dagar, som mörknar tidigt
och inte innebär några sensationer.
Igår invänta färgaffärens öppnande, bunkra upp goda böcker på bibblan
och sen cykla ut och måla. Motvind men milt.
Åkte tillbaka med Tord och han fick borra ner de sista jobbiga hyllorna som
jag inte lyckades med, trots mina tappra nybörjarförsök med skruvdragare.

Annars gav ju det en liten kick att jag kunde.

Bredbandet kommer snart, men jag väntar på att släpets punka
ska bli lagat så vi äntligen kan ta det sista.

Energin är slut för länge sen, urinvägsinfektionen tog den sista.
Träningen fick ligga nere hela veckan just för det. Inte kul att träna med
såpass ont.

En natt i huset hade jag så ont att jag letade upp pencillinet Tord fick
för sin böld och tog en sån och en smärtstillare.
Så nu käkar jag en kur och hoppas på att bli frisk.
Men känner mej skeptisk till antibiotika, brukar pluppa upp nåt annat
istället, eller kommer tillbaka med oförminskad styrka.
En hydra med många huvuden.

Men men.. försöker påminna mej om att jag har det fantastiskt
bra och priviligierat. Hör t.ex att de två fängslade journalisterna i Etopien
ännu inte vet något, rättegången uppskjuten.
Kan inte föreställa mej den oron.

Man har det bra. Ju.

Vaknar i lägenheten i relativt välbehag och tofflar
upp över de kala golven för att göra mej en balja snabbkaffe.
Bläddrar i en fet glansig Elletidning och får små lustpuffar in till
en behagligare värld av skönhet och väldoft.
Tidningarna har ofta konsumtion på agendan, men jag har alltid
känt mej stimulerad och inspirerad av att frossa i färger och mönster,
vackra skärningar och eteriska modeller. Intresserar mej även för
reklambilderna, för fotot så mycket mer än budskapet.
Det är inte svårt, min budget tillåter inte konsumtion, inte
så svårt att säja nej, när det inte finns på kartan.
Pengar går till ved, till färg, till mat.

En helg av kris och uppbyggelse. Av ont, men också av värme.
Tord som står pall, vännerna som kom och var stödjande.
Gamla vänner. Äldsta vänninan, som stått pall, hon också, genom våra
kriser som vi har haft genom åren.

Jo det har bråkat i mej, drömmen som möter verkligheten och min
dröm om Det Perfekta som kraschar in i realiteten.
Och urinvägsinfektion som gjort ont.

Jobbar på för att få hemmet som jag kan leva i.
De vita väggarna gör både mej och Torden deprimerade. Hos andra kan
jag tycka det ser fint ut, men jag kan inte leva mellan vita väggar.
Min vision måste vara mättad, fyllig, varm.
Mina tavlor ser bäst ut på röda väggar dessutom. Guldramar gör sej
fint också.
Det ska vara för mycket av allt, Maximus!

Två veckor kvar. Innan dess måtte vi fått telefon och uppkoppling
därute. Idag hoppas jag Tord kan låna skruvdragare och hjälpa mej få ner
alla hyllor jag satt upp här i lägenheten, en del små uppskruvade skåp och
sånt. Fortsätta flyttstäda. Balkongen är inte nådig, med de stora balkong-
glasen och alla små skrymlen och lister där spindlarna flyr för sina liv.
Att jag haft så mycket växter och jord där under åren märks.
Den har varit mer organisk, men nu ska den återgå till sterilitet.

Imorgon tänker jag köpa mera röd färg för de tre litrarna sögs upp
av strukturtapeten i ett nafs. Funderar på att köpa röd lackfärg till alla
de vita slitna byråarna också, de jag behöver för att härbärgera alla
lappar och tyger.
Cykla ut och måla. Om nu min överkänsliga prinsessan-på-ärten-kropp
tål att cykla i kylan utan att få nya symptom.

Och kanske kroppen som gör ont och sörjer över att lämna bakom.
Stan jag alltid bott i, hela vuxna livet, självständigheten i att bo ensam
i en lägenhet, vänner som funnits men inte riktigt längre finns, inte som
förut. Har blivit lätt luttrad över vänskap, särskilt kvinnlig vänskap, senaste
tiden. När man ser något helt annat än vad man trott. Något annat än vad
de berättar om sig själva.

Och till alla som frågat om jag inte tycker det blir sorgligt att lämna kolonin
har jag hela tiden sagt: Nej.
Men jag lämnar ju bakom mej en ofantlig rikedom av växter och mullig jord
och massor av minnen. En ny trädgård bygger man inte i en handvändning, nej.

Så visst är det en ansträngande tid! Av adjö och nyanpassning, infogande
och accepterande.

En kall och vindstilla solig dag väntar utanför. Ännu en dag av ont.
Men jag planerar att cykla ner till stan och köpa röd färg och cykla ut till
huset och måla väggarna.
Varmt röda , en färg jag behöver.
För att inte frysa, bli stenkall och orörlig.

Druckit tranbärsdricka, hiskeligt läskigt sötad tyvär, vitlöksvatten
och nu en stor balja kamomill och nässlete.
Antar att frosten tog de sista tomaterna men hoppas att jorden jag skyfflat
över rödbetor och selleri skyddat.

När man har ont betraktar man andra människor som susar förbi,
som tycks så smärtfria , lätta och lediga.
Säkert inte bekymmersfria men kanske med kontroll över sina kroppar,
bekväma .
Och ändå är det inte alltid så. Många som har problem som inte syns på
ytan.

Men att slippa ont...

När jag sen cyklar iväg, syns kanske ingenting av smärta utanpå.
Kanske betraktar någon min framfart och tänker att där är en frisk
och lycklig människa på väg mot ett tydligt mål.

Och ingenting kunde vara mera fel.