ullaunna

En lång tid av tillbakadragenhet och nåt slags själsliga kravlanden.
Har ju haft en uppgift, förra veckan.
Kattvakta.
När jag får en uppgift, en plikt, reser sig en massa protester i mej, av nån
anledning. Ingenting göres med lätt hand i detta livet.
Ansvaret vilar tungt som en boja, en hel del oro innan.
Ville inte lämna katten ensam så mycket så jag bestämde mej för att
sova där de flesta nätterna.
Så det blev att packa en massa. Kokplatta, eftersom jag är rädd för
deras gasspis, lampa, för jag behöver rejäl belysning, radio, som jag
kan flytta med mej mellan rummen.
Kläder, hygien, mat, saker att göra.
Tog med mej sockar att stoppa, vantar att laga, lite färg och penslar.
Massa böcker, skrivdon.
Ja, bilen full.
Och sen blev det ju helt okej. Städade hela veckan och tittade på de
befintliga kanalerna i basutbudet.
Kelade och pysslade om den särpräglade kattdivan som slutligen
accepterade mej.
Hon är i sanning en en-kvinnas-katt, men jag fick glida in som en
tillfällig provider.

Och nu när jag fullföljt mitt uppdrag känner jag mej såklart
nöjd. Gjorde väl familjen glad och katten någorlunda tillfreds.

Tanken var väl att kunna träna rätt mycket när jag var i stan men det
blev ingenting alls.
Haft magproblem som sänkt hela allmäntillståndet. Fötterna har också
känts erbarmligt dåliga.
Och kanske har det varit just de naturläkemedel jag ätit för fötterna
som gett upphov till den dåliga magen...
Suck.
Sådana eländen jag knappast vill tänka på.
Att kroppen skulle protestera på detta sätt...

Det var inte detta jag skulle skriva om.
Men jag får väl skriva ett inlägg till, senare idag, och se om det blir
det jag ville skriva.

Nu pågår vild och vacker musik hos mej, klassisk musik
i förmiddagen, annorlunda klanger, rensar rummen. Stråkar som
skär isande rakbladsvassa genom kall nysnö. Frammanar månsken,
fast solen står högt på himlen.

Ja nu är jag ensam igen. Älsklingen har börjat jobba igen och
en ny tid, en ny rytm kan ta vid.
Jag målar och målar. Blir rätt inåtvänd, kanske lite butter.
Och så har det varit födelsefirande och allahjärtansdag, och det blir
bara för mycket.

Fick slänga in den färdigpackade träningsväskan i skåpet igen.
Hade ställt klockan för att cykla iväg till ett morronpass, men i natten
fick jag ont i magen och mådde illa och kunde inte sova.
Något av mina naturläkemedel mot krämporna som jag inte tål
antagligen.
Om det nu inte är så att jag är känslig och plockar upp andras krämpor...
Två i min omgivning som har magproblem.

Men jag ska cykla ut idag.

Blivit besatt av mina små turer. Det ger mej så mycket lycka...
Det är något som händer när jag kommer ut i det öppna landskapet,
det händer ju inte när jag cyklar runt i stan eller här i samhället.
Det sker när jag cyklar rätt ut...
rätt ut i öppenheten, där det är himmel, fält och gårdar.

Och jag letar....letar.
Efter platser. Positioner.
Känner....känner.
Och så kommer jag hem med svettfuktiga kläder och med kalluften
kvar i halsduken, och är så uppfylld...ja fylld.
Tycker att jag har så mycket att berätta. Men upptäcker att det inte
går. Möjligtvis har jag några foton i mobilen som jag kan visa,
men som ändå inte kan visa allt, inte på långa vägar.

Idag fortsätter jag på min tavla. Några av löven ska ha en annan grön
nyans. Sen ska jag klä på mej och cykla ut.
Övervinna motståndet som finns när man ska cykla ut , utan mål,
utan bestämmelse. Låta vägen ta en nånstans och hoppas att man hittar
hem igen  innan det blir mörkt eller man hamnat för långt bort.

Måste tro på min tavla. Upprätta kontraktet. Hypnotisera mej.
Jag tror ju på processen - men kanske inte resultatet.
Och hur få andra att tro på resultatet?

Den senaste tiden har varit så harmonisk och lycklig
( att man nästan blir rädd). Då skriver jag en masssa trivselinlägg på
min statusrad på faceboken och oroar mej över att någon ska reta sej...
Och den vidskepliga rädslan att dra till sej otur och olycka och " onda
ögat" om man flaggar med sin lycka alltför mycket...
Ja mitt inre är av ett ganska primitivt slag, skiljer sej inte så mycket
från gamla stamfolk i obygden, men det är ju också i medvetandet om att
lyckan och välgången ofta är av ett flyktigt slag.
Vanligtvis har man ju minst ett par saker att oroa sej över, och har man inte
det så hittar man på nåt.

Men hursomhelst - just nu är det relativt bekymersfritt. Det är inte
alltför många ambivalenta känslor som bråkar runt, just nu är mina få
relationer smidiga, kanske för att de mest försigår på just facebook.(!)

Just nu lever jag fortfarande i en lång utandning av Den Stora Flytten
och all anspänning. Just nu ser jag mej omkring i en nyfunnen lättnad
över att allt gått i lås och att vi faktiskt kan bo ihop.
Att jag lyckades flytta ut ur stan och plantera om mina rötter .
Att jag lyckades samsas med drömmarna som inte helt uppfylldes men
ändå föll så väl ut.

Och nu har jag det bättre än jag förtjänar!
Som jag brukar uttrycka mej, av nån anledning.....

Igår en tur till stan för en halvtimmes träning.
Torden väntar på mej med blå plasttossor på fötterna, och det är också en
sorts lycka faktiskt.
Vi tog en snabb promenad runt fästningen och på sina ställen lyste
solen varm trots att isen börjat lägga sej på havet.
Storhandla.
Hem och måla tak, för jag har velat ha det färdigt till min födelsedag.

Och idag fröjden av tanken : - idag ska jag ingenstans!
Stanna hemma, elda värme i kaminen och måla på min tavla.
En grönskande tavla i februarikylan.

Sol, kallt och högt lufttryck ännu en dag.
Vaknar ännu en morgon av förnimmelsen av att någon skakar
mej försiktigt i axeln. Jag ler ut i rummet och mumlar ett sömn-
drucket -mmm ( ja jag vet, jag ska vakna ).
Inte känns det som ett spöke inte, nej mer som en del av mej själv
som vakar och passar mej, tycker att jag inte ska sova för länge om
morgonen....

Tänder en brasa i kaminen för att inte luftvärmepumpen ska behöva
jobba för mycket i kylan, snart kommer solen över grannhusets tak
och värmer upp det stora rummet.
Torden får tryna längre, han sitter uppe senare än mej, njuter ännu
ett tag innan han hoppar in i tidiga-mornar-selen.

Målat en list över den platsbyggda hylla han byggde nu för ett par dar
sen. En hylla där jag får in allt mitt plock, penslar, färger, tidningar
och inspirationsböcker. Det blir fint!
Ramar in det sjuttiotalstypiska valvet så bra, knyter ihop mitt arbets-
hörn.
Igår stressade jag på oss för att få det hela fint tills vi skulle få besök.
Upptäckt min nya roll som arbetsledare, har en god känsla för tids-
planering . Det har inte älsklingen....
Och lagom tills de dök upp på garageuppfarten var kaffet på, glass
inhandlat, en fruktsallad fixad och en brasa flammade i kaminen.

Det är ju så roligt att få besök när allt är iordning och till sin
fördel.( Ja ja jag är liite kontrollfreak)

Igår nästsista Homeland, en riktigt riktigt bra serie där spänningen
dras åt rejält.
Följer den överraskande bra serien Äkta människor, som har den egen-
skapen som bra litteratur eller drama måste ha: Man måste kunna tro
på det, på ett eller annat sätt. Och här känns det så trovärdigt och möjligt,
och givetvis kan man dra många parareller till annat än robotar.
Så som god science fiction eller bra deckare ofta är - samhällskritik.

Läst ut " Bergets döttrar" av Anna Jörgensdotter", en slags kollektiv-
romen och tidsskildring, där man får följa en syskonskara och vart de
tar vägen i livet. Som livet är, skulle jag vilja tycka, med sin futtighet,
att saker bara kan rinna ut i sanden, att relationer inte riktigt får
den utveckling man skulle önska, och hur plötsligt dramatiken och
omständigheterna slår till, så otänkbart, mitt i vardagligheten.

Nu börjar jag på Elisabeth Kostovas " Svantjuvarna". Länge läste
jag hennes tjocka och rätt utdragna " Historikern" som jag ju ändå
tyckte om.

Nu stiger vintersolen på himlen, ett nyckelskåp som är beställt är
lackat och tidningen hämtad.
Idag måste jag cykla ut och rasta mej för jag har gått så mycket inne,
cykla försiktigt över isfläckarna, insvept i halsduk och mössan ner i
pannan.
Problemet med att vintercykla förut om åren har varit att det blir kallt
om fötterna. Nu i år köpte jag ett par rejält för stora killskor där jag
kan ha raggsockar i, och ändå lite luft emellan. Tror att den lilla luftspalt
som blir över gör att foten känns varm.
Men arslet blir alltid kallt, det värmer jag sen vid kaminen.
Fläsk tinar långsamt.

Det är nu den tid på året som vi har det lugnast,
Torden å jag. Inget jobb just nu för honom, jag har ingen odling
att sköta, inga växthus.
Det gamla är välförankrat efter höststormarnas slit och ett nytt till
trädgården är beställt. Så mycket lättare att sköta i en trädgård som
man bara kan kliva ut till med några få steg från sängen direkt när man
kliver upp!

Idag : Strålande sol, kallt, högt lufttryck.
En promenad till ICA, han å jag. För att komma ut och få d-vitamin rakt
in i hjärnan, luften djupt ner i lungorna.
Mjölk och bröd.
Hem till projekten.

Han bygger hyllor till mej, som ska gå runt en dörröppning vid mitt arbets-
bord. Mäter med vattenpass, justerar, borrar och limmar.
Och det blir bra!
Den lågt liggande vintersolen tar sej in i en del hörn som annars inte får
nåt ljus. Just nu i vårt hus som jag lär mej uppskatta mer och mer.
Förgyller , gör vackert.

I Spanarna sist hade Jessica Gedin en spaning som sa just det jag
tänkt och diskuterat med en del av mina filosofiskt lagda vänner.
Att ens öde i ganska stor grad beror på hur man berättar sitt liv. Att man
ju faktiskt är manusförfattare till sitt eget liv....och huvudrollsinnehavare.
Kanske kan du inte styra allt som händer, men du har makten över hur
du vill berätta din historia.
( som i en blogg t.ex , haha )
Är det en tragedi eller komedi t.ex?

Försökte ge rådet till en människa för några år sen, att hon kanske
skulle prova att berätta sej en annan historia, ur en annan synvinkel.
Gör dej en ny saga!
Tror inte hon lydde mitt råd - ingen lyder för övrigt nånsin mina råd, men
jag upphör inte för det att dela ut dem...

Igår var vi folkliga och for till Ikea.
Laddad med kaffe och bra skor och pengar så var väl
intentionen att köpa lite ljus, en lampa, kanske en matta
och äta lunch.
Men jag förälskade mej i en rosablommig divan, så hastigt och
lustigt rullade vi ut den på parkeringen för att se om den gick in i bilen.
När vi fått av kartongen gick det bra. Tur att Torden åker omkring med
stora beskärningsverktyg och grensaxar så man kunde klippa snörena.

Hemma blev det ju en hantering för den passade inte där jag hade
tänkt, så vi resonerade lite kring och kom på att en skåpförflyttning
behövdes.
Så hela dagen har gått till detta ordnande.
Jag har ju så mycket...

Men en osviklig talang har jag: Att fylla på med möbler.
Ändå blev det luftigare där det tidigare var kompakt.
Och nya planer.
För när det ljusa blekpastelliga rostyget kom in ville man ju följa
upp det, så småningom ska jag måla ett stort mörkbetsat skåp
och de mörka fönsterfodren som går i sjuttiotalsbrunt.
Även har jag bestämt mej för att måla även detta taket vitt.
Men först nästa år.

Och trivseln idag, med ordnandet. Han köpte hyllplan som ska
rama in en valvöppning, borrar nere i källaren, spelar fin musik.
Jag gjorde fina finishen. Stryker ljusa broderade dukar med spets-
kanter och är så lycklig för vi har burit in det stora vita skåpet som
fått stå på altanen innan.

Nu är det inne i tryggheten igen och jag klappar om det - för jag älskar
faktiskt mina skåp.
Och just detta var min mormors, där hon gömde godis som jag fick leta
upp.

Och allt blir bättre och bättre hela tiden, även om jag hade svår ångest
inatt för jag köpt den blommiga divanen.
Men det är ju faktiskt den enda nya möbeln vi köpt här till huset
och jag var trött på att ligga i sängen och se på teve.

Pelargoniorna har jag tagit in, tror inte de tål att stå ute i uterummet
en natt till.

Elden tar sej i kaminen, skymningen faller och det blir
en kall natt.
Ställde alla pelargonior i uterummet mot väggen istället, för fönstrena
var nedisade imorse på insidan och kapkrusbären såg lite slokande ut.
Pelargonior klarar några minusgrader, men kanske slänger jag en filt över
dem till natten.

Så kylan och vintern kom ändå och jag har inte cyklat på flera dagar.
Har ju dessutom mars kvadrat saturnus några dagar till, så jag aktar
mej...

Upp vid nio och direkt trä in min lekamen i fulekläder och sen
upp på pallen för att måla vidare på halltaket.
Nu är det bara avsnittet över trappan kvar. Där får det bli stege, hur nu
det ska kännas, tror jag blir vinglig så fort jag kommer ett par meter
upp i luften.

En liten promenad runt i samhället för att få sol och gnistrig luft i
lungorna, men nu är fötterna så trötta så trötta.
Att stå på pall och måla är ingen hit för de trötta onda fötterna.
Träningsvärk, så in i bänken dessutom.
Alltså det är inte rättvist att jag ska få förlamande ont i låren trots att
jag går såpass regelbundet och tränar!

Torden besöker tandläkaren och lite annat så huset vilar i mina händer,
vintersolen har nått in till min glädje och skickat varma reflexer och
förgyllt möbelemanget.

Ja! Jag är lycklig på många sätt nu med ett hus att pyssla om...
En ny trakt att hitta nya vägar i.
Kyrkogatan är nog min favoritgata här, där finns de mysigaste husen,
sen mot Bosgård och prästgården där flera stora ekar kraftfullt och
ålderdomligt grenar sej mot himlen.
Hälsat på en hop hundar, annars ensamheten.
Men igår kalas.
Och häromdan familj.
Så alla delar av den mänskliga kroppen och själen får sina olika närings-
tillskott.
En vitamintablett här och en stimulanspunkt där så ska nog vintern levas
igenom.

Vad har hänt? Vadharhänt?
Varför skriver jag så lite, som om jag drabbats av en tveksamhet...
som om orden saknas, lusten att skriva, att beskriva?

Kanske ta tag i detta nu. För nåt vaknar ju till nu när ljuset åter-
vänder. Har åter bråttom.
Sladdar förbi Torden i huset, knuffar lätt på honom om han står i vägen,
föser honom vänligt men bestämt mot första bästa vägg.
Projekt...inspiration.
Samtidigt väggar och lister som ska målas, tar himla med tid.
Han grejar mest därnere, åker och köper skruv och sånt.
Då kan han spela hårdrock i bilen väldigt högt.
Och när vi åkte in till stan tillsammans idag, lyssnade jag för första
gången på radion i Iphonen, på Spanarna som gick precis när vi
skulle iväg. - så perfekt.

Jamen...jag trivs ju!
Det är ju faktiskt bra nu!

Sammanboendet fungerar ju!
Ändå är det denna tiden på året som han är hemma så vi skulle kunna
gå varann på nerverna. Men det går ju faktiskt bra...

Idag måla lister, tvätta och städa.
Drar iväg honom på projekt som att släpa ut madrasser , täcken och
kuddar på vädring. Ta ner spisfläkten och rengöra.
Försöker lära honom att laga mat.

Sytt ihop fina tyger till en tavla och monterat upp i glas och ram för
att täcka en ful vägg, sen åkte vi iväg så jag fick träna ett pass core
en halvtimme.
Storhandla. Köpa storpack.
Åka hem med värme i bilsätet genom dimman till Tvååker.
Packa upp och tända i kaminen. Andas in den goda lukten av nymålat.
Jamen det är ju gott!

Skriver mindre blogg nuförtiden, pratar mindre i telefon,
skriver mindre dagbok. Konstaterar.
Just nu med en nyligen syresatt hjärna vill jag få ner några rader medan
en pizzadeg jäser och ett intressant p1 program pågår och delvis tar min
uppmärksamhet.

Grundmålade garderoberna klart, sen drog jag med mej älsklingen ut.
Upp till återvinningen vid affären med skräp och sen en väg som jag varit
nyfiken på lång tid. En backe upp från den större Tvååkersvägen, " Övrebyn",
berättade skylten. Helt underbar cykelrunda.
Slingrande väg, små backar, gårdar. Här finns många kullar med gamla ekar
och mossiga klippor och flyttblocksstenar. Landskap som alltid kännts
magiska för mej.

Så länge har jag cyklat runt i min stad som en flipperkula i ett
spel, men nu har kulan fått fart och hoppat ur och friheten frodas i mina
hårdpumpade cykeldäck och de öppna fälten, naturen, landskapet runt
mej.

På radion : schizofrenins språk, att vara sjuk men skapa. Allt
sådant intresserar mej.

Vardagen rullar på, vi trivs, men det betyder inte att det är friktionsfritt.
Kommer dagar emellanåt med sorg och tandagnisslan.
Så är det. Som för alla, antar jag.
Ljuset idag är blek sol, men där finns en liten liten aning av begynnande
doft, spirande löfte om högre himmel, att vakna lite tidigare på
morgonen och en lust och planerande.
Ja - hoppfullheten.

Efter julens kalasätande kändes det helrätt att göra grön ärtsoppa
med riven pepparrot idag. Varför gör jag det så sällan?
Pepparroten fräste till och utlöste svettig överläpp och det gröna la
sej lent i magen.

Och mörkret faller igen. Vi skyndade oss ut idag efter en lång sov-
morgon, åt varsitt håll. Han ut för att slå nåra bollar på en annan golfbana
än den vanliga, jag tog min cykel för att hitta nya vägar.
Hamnade vid  stopp, grusvägar som stannade vid åkrar, leriga blöta åter-
vändsgränder som man kanske kan göra till rundor när det fått torka upp.
Spelade ingen roll, bara jag fick komma ut under den vida men molniga himlen
ett tag, låta synfältet tänjas en smula.

Går runt i huset, en sväng i uterummet och plockar bland pelargonior
och pepparväxter. Det fortsätter blomma som ingenting, ruccola och persilja
kan jag ta in och äta av ännu.
En sväng ner i källarn och hämta ved, lägga in tvätt i maskinen. Plocka ner
en del julsaker.

Många projekt i huvet som känns som en rikedom - men förskräckt över hur
dagarna går åt till det vanliga, till den vardag, som jag älskar och hylllar i blogg-
inlägg och statusrader.

Igår: Familjesammankomst i staden Göteborg. Den familj som nu blivit
min ...till min glada förvåning. Är det såhär vi ser ut nu, är det såhär det blev!?
...Och så bra det blev! Så ....lyckligt! Så lyckat!

Gårdagen blev som en platå med utsikt, och som alla plötsligt är på
plats - och det är ingen dålig plats!

Att befinna sej på en varm plats, en trygg, en plats som känns rik!
Och framtidsplaner som blommade. Vi satt högt uppe och såg Göteborgs
vackra ljus inunder oss, vi kramades och skildes åt till nästa gång.
Bilen trygg hem, ungen som somnade tryggt och bars in av pappan, Torden
å jag vidare hem till vårt.

Sen kunde jag ju inte somna förrän fyra på natten för i mitt huve finns
ingen avstängningsknapp. Där fortsätter alla att prata vidare, fast det är
läggdags för länge sen.

För en stund sen här mitt på Nyårsdagens eftermiddag blev det
lyckligt i mej, tevens traditionella "Ivanhoe" trumpetade till tornering därnere
i Tords teve och jag hade fått bra fart på kaminen häruppe.
Tänt arbetsbelysning och satt i eldvärmen och sydde.
Mitt senaste projekt, ett träschatull som jag klätt med mossgrön sammet och
dekorerat med guldfransar  och pärlor.
Nu ser det ut som ett sånt där schatull sekondanten öppnar för att låta duellanterna
välja pistol.
Saknar dock sådana, så jag får se vad jag stoppar i.

Alla dessa askar, skrin och kistor jag älskar så.

Bubblet och den underbart härliga maten hos govännerna hade spridit
en euforisk känsla i mej som stannat kvar.
Jaja...lite svag huvevärk också såklart, men inte värre än att jag kan njuta av dagen
-om än lite slappt.

Vilket år det har varit!
Inte utan förluster...människor har vandrat ut ur mitt liv , några illusioner, några
drömmar - men inget som svider värre än att det går att plåstra och gå vidare.
Nu sitter vi här och trots att jag var beredd på revolutionerande förändring kan
jag ju fortsätta leva precis med de fördelar jag redan hade uppnått ..och få nya.

Bekvämlighet. Ja, kanske hade det inte varit fullt så bekvämt om jag nu
suttit i en dragig men romantisk kåk ute på mörka landet.
Ja, kanske hade jag haft tystnad och stjärnhimmel, men kanske ingen fiberkabel
som gjort det möjligt att lätt och snabbt knappa ner dessa rader och få ut dem i
eterrymden inom en kort stund.

Jag cyklar genom den gröna milda vintern och varje gång jag kommer ut i det
öppna landskapet, mellan åkrar och vindsnurror blir jag lika lycklig.
Och jag blir lycklig när jag tänker på alla de små cykelvägar jag ännu inte cyklat
på och som återstår för mej att upptäcka.

Och julen var bra, nästan bäst och nyår var bra också nästan bäst och i julklapp
av älsklingen min fick jag såna där låtsas- skinnbyxor som gör att jag kan låtsas
att jag ser ut som komissarie Saga Norén i " Bron".

Ikväll ser jag " Landet som inte längre är" som beskriver en landsbygd som håller
på att försvinna och som jag har minnen av.

Och klockan sju börjar nånslags meditation runt om i världen och DÅ tänker jag
passa på att lägga mitt sedvanliga Nyårstarot....

Mörk och regnig dag. Vi tog en cykeltur i det ovanligt
blöta regnet, ett sånt där fint men rikligt, som gör en blöt på nolltid.
Såg tomten lätt inkognito gå mellan nåra hus bortanför ICA. Han hade
röd t-shirt, liten rondör, och vitgrått tomteskägg, så det måste väl vara
han...

Tord hemma från Stockholm igen efter en lyckad resa och konsert,
fick han ut och lufta sej lite dådå.
Hans jobb är lite osäkert nu men till mars iallafall får han börja igen, så
nu får vi vara försiktiga med varann, lämna luft emellan, ensambarnen
som så lätt nöts...

Potatisgratäng i ugnen, adventsljusstakarna tända, slingorna och stjärnorna
som gör  levandet inbott och gemytligt. Tord eldar nere i sin gillestuga, njuter
av nåt musikaliskt på sin stora teve. Jag syr på en låda och lyssnar på radio.
Läser Siri Hustvedt " Vad jag älskade" och i badrummet ligger det stora
Rockyalbumet uppslaget på tvättstället sen nåra veckor tillbaka.
Såå cyniskt och roligt.
Lånade nu när bibblan håller stängt långt in i januari för ombyggnad och som
ger alla låntagare en långlång lånetid.
Bunkrat upp ordentligt, högar med böcker här och där.
Träningsvärken från gårdagen smyger sej på så smått.
Kvällen har knäckkok och " Det okända" på menyn.
Inga sensationer - inga katastrofer - bara en väldigt stillsam och vardaglig
Dag som snabbt förinner och blir kväll innan man hinner blinka.