ullaunna

Idag-idag-idag :
Riktigt glad!
Kanske ordnar sig Allt Till Det Allra Bästa!

Sa hon som avskyr att behöva hålla på - med annat än att
ha fingrarna i jorden, eskapism eller färgfrossa.

Igår ordna nytt ID-kort hos polisen och prata med den eventuella
syskonsjäl som vill ha min kolonilott.
Jag som samlar på likheter blir bubblig av skratt när likheterna hos
min efterträderska hopar sig.
Naturligtvis måste det finnas en människa där av den sorten, annars
blir det obalans i universum, antar jag!

Avslutade Anna-Karin Palms härliga roman, Snöängel. En stockholms-
skildring och från tiden starx innan Palme mördades.
Men ingen politisk thriller, han finns där som en viktig person för tiden, för
det som förlorades. Men boken är poetisk och gåtfull och där finns
kopplingar till Gustav den tredjes tid, tidsresor, en överklok och prekognitiv
hund, Carl Jonas Almqvist, som jag inte läst men får lust att läsa...
ja en vacker och rik roman  på många sätt.

Fastnade för detta lilla samtal med en filosofisk korvförsäljare :
" Det handlar om omsorg, tänker jag, att var man än är, vad man än gör,
så ska man göra det med omsorg. Det finns så mycket slarv här i världen,
och jag tror att slarv är ett slags ondska. En banal, men därför inte
oskyldig ondska. Om man handskas omsorgsfullt med det man har för
händer så gör man världen lite bättre."
Hedvig, bokens mystiska hjältinna undrar då om det är omsorgen just
som är det viktiga. Att det inte spelar nån roll vad man gör bara man gör
det på rätt sätt....
" Men hur ska man veta om man är på rätt plats eller inte? säger Hedvig
bekymrat.
" Varje plats som fylls med omsorg är rätt plats, " säger korvmannen.

Idag är jag Här och fyller upp huset med omsorg. Tänkt ge mej ut
och plantera men det regnar. Går snart ut ändå för regn ska ju inte
behöva vara ett hinder, men det gav mej en respit inomhus till att
baka bröd , plantera om ett par pelargoniesticklingar och så majs.
Få till en potatisgratäng och samla ihop gamla tidningar och skräp.

Igår firade jag mitt lyckliga besök hos polisen med att besöka en
plantskola och köpa en vit ros som kunde tåla en skuggplats och en
lysande vit riddarsporre.
Och en mörkröd pelargon för extrapris!

Sitter här i en kall aprilförmiddag och laddar upp foton. Väntar
på besök, en tjeja som är intresserad av min kolonilott.
Jag hoppas hoppas!

Hon kan vara den rätt, tycks ha en fin inställning och har en liten
dotter. Då kanske hon även kan ärva det " hemliga landet" som ligger en bit
ifrån lotten, där jag och mitt barnbarn går ner till på våren när vitsipporna
blommar, en liten bäck med branta slänter där vi kliver och klättrar omkring,
drar oss upp med hjälp av slygrenar som klänghjälp.
Där tiden försvinner för det hemliga landet har en sällsam atmosfär av
tidlöshet och kontemplation...

Ska visa henne bilder på datorn av kolonin i sin vackraste blomning
för just nu ser den ju inte så rolig ut.

Lite snö låg faktiskt i Nya Trädgården här. Penséerna frös i sina krukor men
reser på sej. Två små romansalladsplantor jag satte ut under konjakskupornas
beskydd ute på friland lär ha överlevt.

Igårkväll krattade jag i skymningen. Allt Väl På Jorden.
Min lugna lycka. Land efter land står färdigt.
I almenackan har jag ringat in Kristihimmel-helgen. Skrivit:
" Allt färdigt ?"

En deadline.....då vill jag att Torden byggt pergolan och dammen
och gjort en liten grusgård till trädgårdsmöblerna.
Resten är mitt jobb - som jag gärna stretar på med.
Dag efter dag, så som jag vill leva.

Men helgen tillhörde bröllop och vistelse i en helt annan miljö.
Örgryte lilla vackra kyrka med bröllopslöften inför en varmt leende kvinnlig
präst, finkläderna på,  släkt och närmaste vänner , ett så lagom format.
Champagneskål och middag på Långedrags värdshus med allt som tillhör,
lite tårar och skratt, sång , vita linnedukar och kristallkronor.
En sol som sjönk i ett kallt men glittrande bohusländskt hav.

Och hotellnatt i god lyxig säng med sällskaplig frukost i sol.
Huvudvärk så klart, men rätt okej för en ann som knappt törs lukta på
ett glas utan att bli bakis.
Och hemfärd och vinkande till bröllopsparet som snart far till Sri Lanka på
bröllopsresa.

Men sen så skönt att komma hem. Att efter en vilodag fortsätta projekten.
Att få stanna i det lilla. Läsa boken Anna Karin Palms Snöängel.
Titta teve. Allt det vanliga vardagliga jag uppskattar så.

Såååå trött.

Kanske bra efter en massa slit.
Ett milt regnande hela dagen så som vädret kan växla efter
att fullmånen kulminerat.
Så glad över att de nysatta perennerna får en massa vatten och att
den nyuppgrävda rabatten sätter sej.
Sått luktärter, solrosor och bondbönor och dendär stora fantastiska
praktvallmon med de pyttesmå fröna.
Jord i hela köket, städ och brödbak.
Sen ner under filten med den goa boken.
Börjar såhär:

" Så hade då det hänt, det som Harry nu i efterhand förstod
att han hade gått och fasat för. På sätt och vis var det nästan
en lättnad att veta att det värsta var över, att han inte behövde låtsas
längre. Kanske kunde han nu sluta uppföra sig som om det här var en
vanlig stad, som om det här var normala människor. Harry drog ett
djupt andetag och insåg att döden luktar avlopp, fuktig jord och
slitstark plast."
Ond Skörd av Sharon J Bolton.

Torden hade lite mer energi, åkte och slog nåra bollar (golf) och sågade
lite på den blivande pergolan, men sen var det mysbyxorna och elda brasa.
Narniafilmen på femman med bioljud.
Ååå vad vi är svaga för sagofilmer.
Och godis åkte fram.
Det som påskkäringarna skulle ha, de eventuella.
Två kom ju faktiskt och de fick varsin näve i sina korgar.
Jag frågade: Är det godis ni ska ha och fick ett ett stenansikte av
beslutsamhet som blickade upp mot mej: Vi ska ha godis.
De förtjänade inte mer, de näriga små.

Igår var American Horror Story, och ajaj så go den är.
Jessica Langes galna sneda ögon, nu övermogen sydstatsdam med
udda framtoning bakom permanenten. Wow, säjer jag bara.

Trädgården får vänta idag , lämnar den för att översköljas av
väta och fågelsång.

Hej va det går....
förrgår - jättebra dag, massa trädgårdsjobb i duggegn och rusk.
Världens välbehag till kvällen efter dusch och tänd brasa, goa teve-
program, filmen Snabba Cash som verkligen fick en att uppskatta
sitt lugna laglydiga liv.
Gårdagen eländes elände, gamla sorger blommade upp, gråt å tanda-
gnisslan, lessna somnade vi på påskaftonen.
Nyuppståndna iallafall, hopaläkta, uppstigna, långsamt lät vi frosten
smälta och värmen kom hoppfull tillbaka i den kalla frostbitna förmiddagen.

Ja så kan man ha det...

Växthusbygge idag.
Hans mamma kom och stod bi, de tänker likadant och har satt ihop
ett antal växthus i sina dagar, medans jag ärligt talat är rätt korkad
vad det gäller konstruktioner, så jag fortsatte mitt intressanta arbete
att sitta på knä och skaka torvor fria från jord.
Grannar sprang förbi så det blev bra tillfällen till gottprat.

Kaffe fixar jag och sen fortsätter de, fåglarna sjunger alltmer medans
solen börjar dala. Hans mamma far hem i lilla bilen men han bara fort-
sätter tills det är helt klart.
Jag låter heta duschen mjuka upp mitt stela axelparti och kokar havre-
grynsgröt för en gångs skull.
Allt väl på jorden igen.
Börjar på en bok som börjar lovande med ett citat av Nietzsche :
" Den som kämpar mot vidunder, måste se till att han inte själv blir ett
vidunder, och när du länge blickar ner i en avgrund, blickar också
avgrunden in i dig."

Ett citat som tilltalar min gotisk/romantiska/ångest/Bergman-
personlighet.

Vilsamt och underbart att bara stanna hemma idag, vinden
blåser som vanligt och det är en kall vind. Antar att det vänder vid
fullmånen på påskafton.
Aprilhimmel och björkar i mitt synfält utanför fönstret. Planterat lite
och bär ut plantorna från österfönstret i takt med att baksidan värms
upp. Tvättar en maskin mörktvätt och plockar mat ur frysen som ska
tinas och fixas, lite sillfilé, en del bär som kan bli saft och bärsås och
nässlor. Kan ju snart koka soppa på färska nässlor nu. Ska pimpa
dagens soppa med färska kriskålblad som växer i häcken.

Kirskålen, ett gissel som jag aldrig lär bli av med fast jag flyttat.
Hoppas iallafall på att kunna odla kål utan klumprotssjuka.

Att ta det lugnt emellan varven så viktigt. Igår cyklade
jag ju framåtillbaks för att träna, tog det rätt lugnt efter det, men
jobbade med grästorvorna i kvällningen.
Av allt cyklande så är det ändå axeln som gör mest ont (!)

Det är ju inte nog att gräva upp och vända hela gräsmattan,
för när torvorna torkat till ska de ju skakas rena från jord och på
något sätt komposteras utan att det börjar gro gräs igen.
Efter detta kan jag kratta till det nu rätt så stora grönsakslandet
och slänga på hönsgödsel.
Vänta ett par veckor och sen hoppas jag kunna så!

Men inte hönsgödsla där morötter och potatis ska växa.Då blir det
mest bladtillväxt.

Två fina gurkplantor har jag och tre fina squash som faktiskt ser
ut att kunna blomma tidigt.
Tomatplantorna är rätt ynkliga. Paprikorna lovande.
Varje kväll bär jag in nästan alla plantor igen och täcker resten med
fiberduk, t.om penséerna har jag tagit in nåra kalla nätter.

Tänker på människor som inte längre finns i mitt liv... lite
sådär som man gör. En del som jag inte vill ha där för de inte hade
den ömsinthet och känslighet jag uppskattar.
Små gester som saknats.
En allt ökande krasshet, som jag ser på många håll.
Som finns hos mej naturligtvis, men som jag vill motarbeta.
Att för kanske första gången på allvar i livet välja bort relaterandet.
Det eviga relaterandet.
Vill stå fri för en gångs skull.

Torden å jag relaterar ju såklart, så inte är jag ensam inte, men
jag vill också släppa idén om att han ska " förstå" mej eller att vi ska
dela allt.
Vi fungerar , vi vill ha harmoni.
Igår hade vi varit ihop i 13 år och jag fick blommor.
Men jag vill stå fri i mitt inre, och kanske är det en typisk vattumansk
strävan...
Mitt huvud känns klarare och mitt hjärta lättare när jag släpper.
Men långt långt är det kvar.

Jo det är vi. Hektiskt och slitigt igen. Torden-min jobbade
över två timmar, bla med att gräva sej meterdjupt ner i jorden för att
laga bevattning, efter det direkt hem till sin lilla mamma och hjälpa henne
med en cykelpunktering och byta till sommardäck på bilen.
Själv äntrade jag min cykel tidigt för det såg ut att bli en fri och vind-
stilla dag.
Inte blev det det såklart...

Men jag njöt av den vackra lantliga vägen och kom ju fram till slut
efter nästan två mil.
Bara att sätta igång. Rensa och fortsätta elda, och här kommer ju vind
till pass.
Bevakade elden och drack termoskaffet, åt hårdkokta kalla ägg och
det hembakta med hushållsost och kaviar.
Lågorna kastade sej mot staketet och allt bös därutanför på ängen
men jag lyckades förhindra en ödeläggande präriebrand.
När bara ett par långa murkna och fuktiga brädor vägrade att brinna upp
utan bara stod givakt rätt upp i tunnan och långsamt kolade, fick jag
klättra över taggtrådsstängslet till ängen och kratta ihop torrt skräp
och mata elden med.
Hur jag än vände mej från rökriktningen jagade den ifatt mej så innan allt
var klart hade jag väl andats in ett par år som storrökare.

Ägnade de sista timmarna åt fridfull krattning, plockade hem en påse
med groende vitlök och ett par delade perenner och så var det dags att
-nu vacklande av trötthet, haltande hoppa på cykeln.

Tack-gode-gud för medvinden hem!
Gödsellukt, ensilagedoft i vinden, traktorer som plöjde med måsar till följe
och lärkdrillar förgyllde.

Rödögd och med håret hoptrasslat som ett skatbo kollapsade jag
efter maten, frusen och vindpinad.

Jag vet att jag skriver mycket om teve. Och det är vad man orkar
när man varit ute hela dan och kroppen gör ont på mångahanda ställen.
Det är den perfekta avkopplingen när man är för trött för att prata eller
hålla i en bok.
Känns inte själsdödande, mera som kroppräddare.

Vid åtta trillade älsklingen in och efter tio var vi i säng. Vid halv tolv
vaknade jag av ett slags oljud. Tassade runt i huset och försökte fatta vad
det var. Luftvärmepumpen som dånade mot kollaps?
Var tvungen att väcka den tungt sovande och vi travade ner i källaren men
där var det tyst.
Öppnade ytterdörren - och där var det!
Grannarna dammsög bilen i sitt garage.
Utmattade kröp vi ner under varma täcket.....

Idag, spara kroppen lite efter gårdagens cykeltur
i sol och stark motvind till kolonin där jag jobbade några timmar.
Riva och slita i ris och kvistar, kratta, rensa och gräva ett växthus.
Slänga skräp i en brännhög.
Upp och ner, fram och tillbaka.
Fortfarande träningsvärk .
Kaffe och smörgås i växthushörnan, precis som alla andra vårar.
Jag som ville förändra mitt liv...

Jaja, snart säljer jag den, snart är den delen av mitt liv borta.
Men jag sörjer såklart medans jag rensar, sååå mycket växter som
kommer upp nu, perennerna som broderat ut sej så rikhaltigt, allt
som växer så tidigt i den lätta solbelysta jorden.

Tord fick hämta mej med bilen efter jobb och jag tog med mej lite
plantor och pinnar.
Pinnar behöver man alltid. Att binda upp växter mot.
Han trött, jag trött.
Bägge har vi jobbat i kraftig vind och sol hela dagen, i bilen
blossar våra ansikten, pulserar det i muskler och leder.

I kvällningen gräver jag ytterligare i gräsmattan.
Orolig över skuggningen från träden härutanför tomten som gör
trädgården ganska kall, men på sommaren står ju solen högre, tänker
jag.

Kvällen innebar den beroendeframkallande serien Revenge, på
storteven med bioljud. Det mullrar och bullrar dramatiskt.
Madelaine Stows fascinerande ansikte, de mörkbruna ögonen speglar
alla känslor, de svarta hårlänkarna, den bleka alabasterhyn, och munnen
( fillings? rumpfett? ) ler så vänligt medan den uttalar elakheter, lögner
och hot.

Idag fortfarande morronrocken. Skrev ihop ett anslag om kolonin,
målade ett sista lager på den nya brevlådan.
Ersätter snart den vita plastiga med tantig blomsterkrans med en svart som
har våra namn i silver, och lite stjärnor och prickar.

Försökt komma in i min blogg med Iphonen för att kunna lägga in mobil-
bilder, men hade tydligen glömt lösenordet. Det var iallafall inte det jag trodde.
Suck...
Läst klart Torbjörn Flygts roman Outsider. Fann inte honom lika sympatisk som
Kristian Lundgrens huvudperson/ persona. Han är inte heller lika utsatt.
Och Lars Lerin och Kerstin Bergstrands brevväxlingsbok Straffrundor och
Ärevarv läser jag så sakta jag kan, som en liten belöning. Jag vill nämligen
inte att den ska ta slut, jag vill inte lämna dem.
Och jag är så orolig för Kerstin, som är sjuk och deprimerad...

Och Game of Thrones tar sej. Att det var systern som var draken! Ha. Mycket
blod och grymheter men mycket läckert.
Men jag suckar över ettans klantighet att vänta och sätta in ett helt annat
program emellan det roliga nördsnacket om programmet , som leds av Johanna
Kholjonen och jag hade verkligen velat kolla det, men det blir för sent.

Project Runway och Top model går mot dramatiska slut. Men vinnarna känns
rätt självklara... Mondo och Klara blir det väl ändå....men man vet aldrig säkert.

Nu har jag vilat hela förmiddan, sover sämre nu när det är hektisk vår.
Vaknar mitt i natten, oro i kropp och själ. Ligger och läser, äter banan och dricker
vatten.
- Men nu - ut och gräva rabatt på framsidan. Där ska solrosor stå i givakt till
sommaren. Och blommorna ska myllra och brodera ut sej.
Vill jag tro.

Mera myller och färg  bland mexitegelvillornas prydlighet!

Huvudvärk. Frosten smälter i vårsolen och jag tvekar inte att
slänga i mej en ibuprofen. Igår hade jag träningsvärk i hela kroppen,
jobbade i huset och trädgården och till kvällen gick jag som en liten
förvärkt gumma...

Ja tydligen är det inte fel med en värktablett då och då. Cancerhämmande
och allt vad det var. Allt man trott förr ställs på ända. Nu är det ju farligt
med vitamintillskott!? Ja , en undersökning visar en högre dödlighet bland
dem som tar kosttillskott än hos dem som inte gör det.!
En undersökning man ju skulle vilja ha en allvarlig uppföljning av.
Själv har jag tagit extra vitaminer emellanåt. Särskilt selen och e-vitamin.
Selen saknas ju i våra jordar och bristen har ju ansetts som delvis orsak
till en del sjukdomstillstånd.
Men nu vet jag inte...
Ser så många som både dricker och röker och tycks må utmärkt och här
går en annan med sin huvudvärk och skruttiga fötter.

Men jag misstänker att den där vitaminundersökningen ska få en för-
djupning. Antagligen är det vi som från början känner oss lite klena och
halvdana som stoppar i oss tillskott. Vi som anar att nåt inte är riktigt som
det ska vara med kroppen.
Och kanske de som alltid vill vara på topp och är drivna av prestationsångest
och därför stoppar i sej megadoser.

Igår en dag hemma i huset. Vaknade tidigt när Tord ställde ut soptunnan
innan han for till jobbet innan solen var uppe. Halva dagen inomhusjobb, tvätta
städa och laga mat. Flytta plantorna från morgonsolsfönstrena till uterummet.
Tog sen steget ut i trädgården.
Lite svårt har det varit, lite oöverstigligt än så länge.
Göra sej synlig i grannskapet...
Ta tag i en trädgård som ännu inte alls har nån struktur. De få planteringarna
är trista och inte alls som vi vill ha det. Så det kräver en total omvandling.
Grävde upp mera gräs, skakar torvor.
Planterade alla vitlöksklyftor som börjat gro.
Lakanen och tröjorna fick hänga och soltorka, planterade om en massa tomat-
plantor.
Tord kom hem , mäkta trött efter att ha grävt på jobbet hela dagen.
Mat och prat sen stegade vi omkring i trädgården och drog lite planering,
prat med grannen som haft tjuvar i sitt trädgårdsförråd.
Tvååker är inget lugnt ställe, rätt så hög kriminalitet faktiskt.

Jag fortsatte gräva lite. Planerar att gräva en djup grop och lägga
granris och kvistar i botten, göra en surjordsbädd och köpa ett par buskar
amerikanska blåbär. De förra ägarna har försökt göra nån slags torvblocks-
plantering i ett hörn. Där har det växt in gräs och kirskål så allt det måste
grävas om. Vill även köpa ett par fruktträd.
Ett lustigt barrträd växer här också mitt i gräset på södersidan.
Där gör den ingen nytta och Tord tyckte vi lika gärna kunde kapa det.

Av andra grannar som bott här länge fick vi höra att här fanns flera
fruktträd innan men det tyckte inte vårt hus förra ägare om.
Det blev " skräpigt" med alla äpplen...
De ville ha en helt underhållsfri trädgård tydligen.
De irriterade sej också på alla löv som blåste in i carporten.
Alla de löv jag nu tacksamt sopar ihop för att få så mycket organiskt
material att göra kompostjord av...

Och till kvällen pratade jag med granntjejen och hennes lilla barn
som var ute och tog sina första lyckliga steg ute på gräset.
Hon log ett hänfört tvåtandsleende mot tanten (jag) på andra sidan häcken
och det var den första övertygande vårkvällen.
Ett löfte om en härlig tid, ett löfte om många vackra kvällar.

Men idag får det bli att cykla till stan och jobba lite på att få kolonin
iordning. Ett växthus blev fint, kanske orkar jag få det andra i ordning
också, kratta lite i landen.
Tänker sms:a Tord att hämta mej efter jobbet för jag skulle förta mej om
jag efter det skulle cykla tillbaka.

Det är fortfarande slitigt. Undra om det är karma? Jag som avsagt mej
ett lönearbetande liv....

Tar det lite lugnt efter en slitig helg, dimmigt och mulet.
Kan inte bestämma mej om jag ska cykla till stan och träna, rädd för att
all träningen rinner ut i sanden, att jag betalar massa pengar för ett kort
jag inte hinner/orkar använda.

På lördan for älsklingen iväg på bodelning och jag cyklade in till stan
och gick in och ut i affärer på jakt efter en topp som skulle passa den
vintagedräkt jag tänker ha på bröllopet i nästa månad.
( alltså inte vi som ska gifta oss)
Min blick dras som vanligt åt det gulliga, spetsar och volanger, singoalla/
prinsessbrodyr-rara, men eftersom kjolen går i nåt brokadaktigt i ljusrosa
och silver är det nog bäst att tona ner toppen.
Hittade tillslut på Lindex, enkel men litet silverglittrigt, blir fint.
Gamla silverskorna som är sköna att gå med blir också fint, kommer billigt
undan!
Min stora prioritet, fattig som jag är.
Nu ska det bantas också.
Målet är väl att kunna knäppa kjolens knapp i midjan, det hade varit suveränt.
Kaffe och macka hos dottern var en trevlig avslutning på stadsbesöket, sen
hem på cykel genom det vackra landskapet.
Ännu slutet  i dynamisk vila, men snart exploderar det.
Suckar som Sissela Kyhle gjorde sist i Spanarna, att hon inte var den allra
gladaste när våren kom. Mer sådär liksom suckande i medlidande med
naturen: hur ska den orka?

Söndan blev hektisk efter åtminstone en lugn morgon där vi drack kaffe
och läste eftersatta tidningar.
Sen packa verktyg, fylla plastdunkar med hett vatten , trasor svampar och
diskborstar, siliconsprutor.

Vädret vackert men jag nästan förtvivlande inför jobbet.
När jag ser att det kommer att ta mycket längre tid än jag tänkt,
när jag är trött och har ont i mina fötter,
när jag ser allt som finns kvar att göra innan jag kan avyttra min koloni.
Den som representerar så mycket slit, mycket sorg, mycket glädje och till-
fredsställelse...och oändlig trötthet.
Alla tillfällen då jag varit sjuk och ändå fått sköta den.
Plockat jordgubbar med hög feber, rensat ogräs med nyckelbensbrott,
vattnat tusentals vattenkannor med tennisarmbåge.
Kupat potatis med migrän i duggregn.
Sorgen när jag cyklar därifrån på kvällen, för att jag måste,
midsommarfesterna och vänbesöken, praten över staketet.
Folk som funnits där men nu är döda.

Men Torden är en klippa, jobbar på med tålamod och lovar mej att
allt ska ordna sej när mina tårar rinner ( vinden? sorgen? trötthet?)
Vi skrubbar och skrubbar, torkar och han limmar och tillslut ser det ut som
nytt nästan!
Men två smårutor saknas, glömt dem i carporten hemma?
Ändå hungriga åker vi hem och jag gör snabbt pasta med räkor,
kräftstjärtar, spenat , tomater och oliver och sen far han dit och gör det sista
själv.

Jag tar itu med de vackra men ack så dammiga mattorna han fick med sej
hem från bodelningen.
På altanen skrubbar jag och drar dammkorvar med såpvattenhjälp tills
det alldeles skymmer och mörknar.

Ett bad i det gamla badkaret i källaren, slappna av den onda kroppen i
det goda vattnet och upp till nya serien Coacherna, som jag gillade såklart.
En del igenkänning, Lena Endre suverän och så god för ögonen att titta på.
Brände mej till kvällsmat, fick den heta havremjölken över händerna när jag
skulle skake den med sista honungen i burken och locket öppnade sej.
Och avslutningen av kvällen: Walking dead, mardrömsserien som jag hatar
att titta på.
Men ibland måste vi göra saker vi hatar... eller hur?

Så är plantorna utburna för dagen. Lunch på rester från igår
avlarad och förberedelser för middag, ( blomkål i citron och ostsås,
gratinerad i ugn och bulgur).
Satt i röda sängen i röda rummet i en solstrimma och sydde. Sydde ihop
nån slags vitvirkad historia som nog varit en bordsduk nån gång men som
nu kan bli en sommarkjol till de i framtida bruna benen.
Tror nog de kan bli bruna i år med all cykling.
Som igår när jag for som en pil genom det tidiga vårlandskapet med den
svarta kappan fladdrande öppen.
Fälten blir vårplöjda, lärkor drar sina lysnade glittergirlanger av sång genom
rymden och man vill tro att de är hänförda. Människans lust att förmänskliga allt.
En strupe full av sång och ett bröst utspänt av glädjekraft, måste vara nån
slags hänförelse...

Medan jag sydde pågick så passande programmet "Stil", ett totalt trivsel-
program! Handlade bla om Kenzos mönster-och färgglädje och så kom ett
inslag med den grafiska formgivaren Lotta Kulhorn som pratade så bra om
sin kärlek till mönster.
Så mycket att känna igen sej i, bla att hon var i mångt och mycket en ensam-
varg, att hon kanske älskade mönster för att hon var närsynt... och hur mönster
talade, småpratade och att hon blev lycklig av mönster.
Och så var hennes favoritfärg Rött.

Alltid alltid letar jag efter likheter och syskon i anden...

Som i filmen som gick för en vecka sen om Barbro Lindgren, så fint där
hon gick i sin älskade ensamhet på sin gård och matade hönorna och
pratade med katten och hunden. Hur hon beskrev sej som ett känsligt
barn, och hur hon nu drogs med värk och härledde den i en bistats, till
"överkänsligheten".

Frivillig ensamhet är kanske temat för året. Temat för veckan är vitt.
Cyklade förbi Röda korsets second hand som hade halva priset för kläder
och jag inhnadlade vita. Har också i veckan tagit bort fläckar och..ja
tyvär, lagt i blöt i klorin, så nu är det vitt som kommer till mej.
Och temat för året annars är träd.
Varje år får jag en stark känsla och ett utökat seende för någon växtsort.
Ett år kände jag så starkt för timjan t.ex.
Ett annat år var gräsens år, jag uppmärksammade allt gräs som växer
överallt.
I år är min känsla så stark för träden, kanske det avtar när de får löv sen
men just nu så ser jag överallt vackra träd som  talar till mej.
Särskilt de vackra ekarna jag ser växa i magiska lundar här i trakterna.

En gammal hippie är man väl ändå dåddå ( prata med träden!)

Lyssnar just nu på " Väggen", radioföljetongen av Marlen Houshof,
en sådan melankolisk roman , kvinnan som lever ensam med sina djur och
sysslor i en värld som tydligen råkat ut för en katastrof som stannat upp och
stelnat allting. Kvinnan är fångad  bakom en osynlig vägg där allt lever , men
hon tycks vara den enda människan kvar.

Utanför mitt hem blåser det kraftigt och jag har just inte sett någon, så
samma tillstånd skulle kunna vara gällande här också egentligen...

Kämpar med en tröttsam initiativlöshet, men jag har iallafall varit nere i
källaren, målat två bordsskivor en sista gång och skurat det gamla växt-
husets skivor i badkaret. Smuts, jord och alger tar sig in i de tunna kanalerna
av plast och jag jobbar på att få det så rent som möjligt.
Vi plockade ner allt som var löst på växthuset, resten får tvättas på
stället. Sen ska vi sätta upp allt fint och limma noga med silicon nu när
vädret blir varmare.
Sen kan det se bra ut nog för att säljas.

Igår var sista avsnittet av " Äkta människor" och lite besviken blev man ju på
alla lösa trådar: Vart tog Lennarts mystiska dam vägen? Var det den rätta koden
Leo viskade innan han kortslöts och dog? Eller är hela hemligheten nu vilande
i den goda familjens händer?
Och Leos far, uppfinnaren, skaparen av de fria hubbotarna? Överför han sig till
en hubbotversion av sig själv?
Till slut kom jag ju på att det ju måste bli en uppföljare! Därför alla lösa trådar.

Sen var det dags för " The Walking Dead".
Maken till ångestskapnade serie! Jag ångrar att jag börjat titta på den!
Hoppet minskar för varje avsnitt - och då var utgångsläget redan totalt
hopplöst!

Och det går såå sakta. Fortfarande samma hopplösa årstid - solen gassar,
de levande svettas - zombierna ruttnar såklart. Syrsorna svirrar och himlen
är evigt hopplöst blå.
Lori är gravid, men det går lika långsamt som i realtid.
Den lilla gruppen decimeras, det handlar om inre hot likväl som yttre.
Jag får bara lust att skrika åt dem : Ge upp! Ta livet av er, det är ju ingen idé!

Och depressionen kom och kanske gick.
En " Inre-resa" hjälpte till. Tog mej förvånansvärt snabbt ner, och
ut i ett landskap med manshögt strävt grågrönt gräs.

Jag har ju förut berättat att jag inte är en person som får starka tydliga
bilder, men resorna fungerar ändå. Det är ett slags ledande associerande,
men det går liksom inte att föreställa sej vad som helst.
Blir som ett jaa eller tydligt Nej i huvudet.
Ibland kan bilderna leda till ett slags känslokatharsis, ibland blir det ett
klargörande, tydliggörande som leder till en insikt.
I flera dagar kan jag sen bära med mej detta som en gåva i hjärtat.
Använder väl nånslags pseudo-schamanistisk metod, där jag håller mej
till vissa regler och struntar i andra...

Iallafall kom jag ut i landskapet och såg mej liksom uppifrån, forsa fram
i det vindstrukna höga gräset.
Aha, en fågel!
Och ja, en stor fågel....ett rovfågelskri, som kändes som en hemkomst...
( ja här... tårar)
Och upp-upp-upp for jag.
Upp i bergen.
Solen avlägset, långt bort över ett enormt bergsmassiv.
Här befann jag mej ett tag.
Provade olika saker: Att bli omsluten av den stora fågeln i ett bo... njaäe..
Att vara fågeln? Breda ut vingarna? Flyga över bergen ? ...njaäee

Sen var det bara känslan och svaret: Du ville detta!
Detta är nödvändigt.
Och en sval känsla, en befriande renande känsla på hela framsidan av kroppen:
Att rena alla mina chakran. ( alldeles igenkloggade var de)

Och där får jag nu vila ett tag, på bergstoppen, i den höga rena luften, utsatt
för sol och vind, ända in på benknotorna.

Och sen kunde dagen fortsätta.
Och som det ofta är när man gått till den magiska dimensionen av tillvaron, så
uppstår synkroniciteten och tecknen i vardagen:
Knäppte på radion efter min "resa" och där kom en mening om att man i nån
kultur tar sej till de höga bergmassiven för att få kontakt med förfädernas andar.
Och sen senare när jag cyklade på min nya underbara lantliga tysta avtagsväg...
kom förbi en vacker liten skogsdunge och där kom ett högt rovfågelsskri, som
jag så tydligt kände igen .

Och varmt leende i maggropen cyklade jag vidare med denna hälsning.

Ser i mina ephemerider att idag står både Venus och Jupiter i exakt
konjunktion, nio grader i oxen. Man kan se den ljusstarka konstellationen,
tror det var de två starka " stjärnor" jag beundrade igår när jag klev ut på
altanen i kvällningen.
Annars är jag ganska ointresserad av själva stjärnhimlen, astrologi är ju
mer en symbollära än en materiell kunskap.

Frosten smälter långsamt, men till eftermiddan kan jag nog ligga i solsängen
därute. Ska nog inte ge mej iväg nånstans idag.
Igår cyklade jag i den kraftiga motvinden. Innuti mej hade jag en sjunkande
känsla av motvilja. Tittade på klockan och hoppades komma försent på det
halvtimmes träningspass jag hade bespetsat mej på.
En sådan svaghet och osäkerhet i kroppen, de onda sköra fötterna och klenheten...
Men men...jag kom i tid och det var ju bra på alla sätt.
Ingen stal mina kläder denna gång, fick hänga in allt i det låsta skåpet och
byta den svettiga tröjan mot en annan.
Det blir en himla massa kläder att ha med. Och träningskläder plus skor och
handduk....

Till min stora glädje hittade jag en ny väg att cykla på. En liten slingrig väg som
trots allt  inte kändes så mycket längre.
Att få göra en avstickare och komma ut i tystnaden.
Bort från den stressande biltrafiken som svisch-svisch-svischar förbi mej
på den vanliga vägen.

Men helt tyst var det ju inte för lärkor kvillrade ljust i himlen över åkrarna.
Cyklade genom och förbi gårdar med god gödsellukt, hus och dungar av björk
och andra lövträd.
Älskar träden så när de inte har några löv.

Min djupaste relation för närvarande är den jag har med landskapet.
Därför jag tystnar och tappar lusten för kommunikation.
Vad ska man säja till sina närmaste: Jag hade ett underbart möte med en
ekdunge i förmiddags....?
Nej, det är en tyst relation och det är tid för mej att gå in i tystnaden, att ta
avtagsvägen...

Idag stannar jag hemma, skyddad från den kalla vinden.
Den besvärliga huvudvärken från igår sitter ännu kvar, men ska
väl dra bort efter en andra balja kaffe hoppas jag. Igår gick det
inte att jaga bort den, varken med pronaxen eller Voltaren.
Cyklade dessutom fram och tillbaka till stan och det var jobbigt
i kylan.
Det mest besvärliga är att jag får ont på en punkt under skulder-
bladet, konstigt. Hur jag än försöker växla hand på styret och slappna
av i axlarna.

En tid av, vad jag kallar kommunikationsfasta. Efter många år
av vänner och bekanta och mycket pratande har jag gått in i en slags
frivillig isolering.
En tid som jag liksom planlagt och längtat efter...om det sen är " nyttigt"
för mej vete sjutton. Har bara haft ett starkt behov.
För människor gör mej så utmattad.

Därför passar mej radioföljetongen just nu så bra. Marlene Houshofers
Väggen. Hörde med en viss förstämning att författarinnan är död sedan
länge, blev bara femtio.
Även Bengt Ohlssons bok Rekviem för John Cummings, gav en sorgsen
känsla. Om livet med sjukdom mot döden. Karriären i backspegeln.
Slagskämpen av Mikey Walsh var en hejdundrande barndomsskildring om
att växa upp i en romsk familj där fadern har bestämt sej för att göra en
slagskämpe av sin homosexuelle son.
Kan det bli värre..? ändå är den  rolig att läsa. I baksidestexten skriver
Mark Levengood att han är avundsjuk på alla som inte har läst den ännu
för de har kvar den. Stephen Fry kallar den rörande, skrämmande, rolig
och briljant.

Nu lyssna på den förträffliga Mia Blombergs radioseriedokumentär om
" Vem älskar en feminist".
Igår en alldeles underbar interjuv med Susanne Osten.
Tycker så mycket om Mia Blombergs dokumentärer, hennes lite molokna
röst som ger så mycket plats för personen hon interjuvar.

Trädgården är kalkad, penséer planterade, tvätten tvättad och golven
dammsugade.
Mars går långsamt genom mitt fjärde hus och jag korsar landskapet med
min cykel, ritar upp och kartlägger, ser och ser, letar och letar efter ut-
snitt i landskapet att älska.
Slingrande vägar som går  mellan undangömda små gårdar och gamla
hus, lundar av spretande ekar, björkar som står i smältvatten.
Mina ögon samlar in det som finns kvar.

Äter gul lunchsoppa med en gul banan. Soppan kom av att
jag hittade en bortglömd rotselleri i en påse på altanen, ihop med morot
och curry blev den gul.
Skött om pelargoniorna och flyttat tillbaka dem till uterummet.
Småstädar och tvättar.
Så gör jag.
Sköter om det som finns.
Vad som hamnat i min vård.
Stannar kvar och gör rent.

Men sen ska jag måla de gröna bladen.
Maniskt målande tusentals gröna löv. Ett för ett.
Nyanser av grönt och blått.
Vet inte riktigt varför jag gör det, för mycket till tavla blir det inte...

Tänker återigen på ljusblått. Vill leta upp nåt ljusblått.
Behöver.

Annars en färg jag aldrig tyckt om eller behövt förut.

Det röda rummet luktar starkt av elektricitet idag.
Nojar mej. Städade där innan, torkade golvet och där finns en lös kontakt...

Lyssnat: Marlen Houshofs roman " Väggen". Suggestiv och mystisk,
perfekt accompangerad av Arvvo Pärts musik.
Passar mej i ensamheten eftersom den handlar om en kvinna som
tycks ha blivit ensam kvar i en värld som kanske har drabbats av
en katastrof.
Men jag är ensam av eget val i en trivsam och avbruten ensamhet...
Lyssnat: Ett alldeles utmärkt samtal om feminism med PerOlov Enkvist.
Tycker mycket om sådana samtal där åsikter bryts mot varann, man
smickrar inte , men möter, ödmjukt med respekt.
Lyssnat: Om växthuseffekten. Att det inte räcker att göra det ena och
tro att det blir bra.
Vi måste göra Allt, och vi borde ha gjort det igår.
Och vi kommer att vara beredda på att ändra vår livsstil...

I mitt horoskop finns en stark övervikt av s.k fasta element.
Sägs göra personen rätt envis och fasthållande och trög till förändring.
För man är en upprätthållare.
Ingen entrprenör direkt, inte en sån som står på barrikaderna.
Inte en sån som rusar runt och byter livsstilsprojekt stup i kvarten...

Att sen en stor del av övervikten trots allt tillhör vattumannens
tecken blir som en annan femma, för man är trots allt en frihets-
älskande revolutionär i hjärtat.

Så ser jag mej. En bevarare - men inte av gamla unkna traditioner och
invanda mönster.
Men jag vill ta hand om : Jorden, mänskligheten, barnen, djuren, de öm-
tåliga kropparna och själarna. De ömtåliga balanssystemen, ekosystemen.

Jag vill ta hand om sakerna, tingen med minnen, böckerna, bilderna, färgerna.

Häromdan såg jag filmen " The hurt locker". I regi av Kathryn Bigelow.
En kvinna regisserar en film om kriget och inleder med citatet att krig är
en drog....
Filmen följer ett gäng bombdesarmerare i krigets Irak.
Och jag tänker så mycket på krigets miljö....
denna fientliga torra skräpiga utarmade förgiftade mark.
Och expertens bombdräkt som så helt bepansrar kroppen.
Så stark bild av vansinnet.
Sen handlade ju filmen om hur adrenalinkickarna av att ha överlevt
ännu en desarmering blev som en drog och hur det var svårt att leva
vidare i det vanliga livet sen.

Sälv söker jag inte kickar, inte adrenalinet.
Vill bevara mej intakt, utan skyddsdräkt, andas luften, fri och frisk.
Kontemplera över sakernas tillstånd...höra om världen...
men inte delta för mycket i den.
...om jag slipper.